Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/304

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

300

Diplomaten uttryckte sig med den djupaste rörelse, och den tystnad, som uppstod omkring honom, vittnade om, huru odeladt man följde hvarje hans ord.

— Genom hvad jag redan berättat, fortfor han emellertid, har jag endast väckt sorgliga och smärtsamma känslor, Skall jag väl ytterligare öka dem?

— Huru som helst, tala!

— Ske då, som ers majestät befaller! Baron Armfelt behagade yttra att han fortfarande fäste stora förhoppningar på Ryssland.

— Nåväl, har jag ej skäl dertill?

— Ni glömmer, baron, att kejsarinnan Catharina, under det att det öfriga Europa väpnat sig emot Frankrike, begagnat tillfället för att sönderstycka Polen. Flottan i Östersjön och Kattegat har, så antager man åtminstone, blott varit en manöver, hvarmed hon velat afleda uppmärksamheten ifrån sig. Ni tror kanske icke att denna uppfattning af saken är rigtig. Jag måste derför tillägga, att flottan nu dragit sig tillbaka till Cronstadt och lagt upp.

Ett småleende gled öfver Armfelts ansigte.

— Ganska möjligt, anmärkte han äfven, men stunden för hennes uppträdande torde först nu vara kommen. Jag väntar dagligen svar på de af mig till Petersburg afsända depescherna, och det skall då visa sig.

— Edra depescher, återtog diplomaten. Ni känner då icke ännu det öde, som träffat dem?

— Hvilket öde?

— Då jag senast passerade Düsseldorf, fängslades der två kurirer, vid namn d'Heral och Vignes …

Armfelt sprang upp.

— De depescher, — adresserade till kejsarinnan Catharina — som man fann hos dem, fortfor diplomaten, öfverskickades genast till Stockholm.

Armfelt sjönk förstummad tillbaka på sin plats; ansigtet bleknade.

En liflig rörelse från drottningens sida ådagalade hennes deltagande. Etiketten bjöd emellertid tystnad.

— Ers majestät, fortsatte deremot diplomaten, vändande sig till konungen, behagade nyss yttra, att äfven vår tid nog kunde få sin Antonius, som med den dödade Cæsars blodiga klädning till fana kunde i spetsen för ett uppbragt folk segrande hämnas den fallne hjelten. Ers majestät har ganska rätt deri — ingen kan betvifla det — men händelserna öfverrumpla oss ibland med en alldeles oemotståndlig magt. Så har äfven nu skett. För icke många veckor tillbaka var det koalitionen, som tycktes triumfera, och sanning var att revolutionen då icke vägde mycket emot det förenade Europas härmassor. Annorlunda är det likväl nu. Det härskri, som gick genom hela det kontrarevolutionära Europa vid Ludvig den sextondes afrättning, förstummades nästan af fasa vid Marie Antoinettes. Man tycker sig åtminstone förmärka en viss svaghet i krigets förande. Enheten magterna emellan