uppåtsträfvande och mägtigt utvecklande materiel till en helt ny verld uti ifrågavarande manifestationer, att densamma, materielen nämligen, oafsedt allt annat, inför mitt omdöme vittnar om att det franska folket, oaktadt alla de fasansvärda brott, som stämpla ett stort flertal af dess söner, likväl eldas och besjälas af ett lefvande och storartadt tänkesätt. Jag har alltid sökt det ädla och goda i historien, och jag gör det äfven nu. Förvissad är jag, att hvarje frö till slägtenas förvillelser egentligen, för att icke säga uteslutande, måste sökas i samhällenas felaktiga utveckling eller, kanske rättare sagdt, i deras genom absolutism och obskurantism helt och hållet tillbakahållna eller hämmade utveckling och i följd deraf bristfälliga institutioner; hvaremot hvarje frö till ett verkligt bättre återigen måste sökas i ett högre — ja, hvarför icke — af slägtena ännu räddadt och bevaradt rent gudomligt bördsmedvetande.
Armfelt betraktade talaren med en frågande och förundrad blick, utan att likväl yttra ett ord.
— Vid alla stora skiften af grundsatser i folkens och de allmänna tänkesättens väsende, fortsatte diplomaten, hafva stora och våldsamma strider, till sim beskaffenhet ofta både blodiga och brottsliga, utgjort det stormiga skydrag, som fört händelserna framåt. Förbiseende allt annat, har omdömet fallit allt efter företeelsens synliga beskaffenhet, utan att man alltid lagt tillräckligt, om ens någon vigt vid stjernan ofvanifrån, som kanske just i det mest ödesdigra ögonblicket alldeles omedelbart strålat fram ur åskmolnet. Jublade och dansade icke Israëls folk vildast kring guldkalfven, då Moses kom med budordens två taflor? Träder icke frälsaren fram för våra tankar måhända mest förklarad, då vi se honom korsfäst midt emellan banditerna? Synes icke Huss oss mest tilltalande i det ögonblick han står på sitt bål, omhvärfd af lågor? Blef det ej påfvedömets ofördragsamhet, aflatskrämeri och bannstråle, som gjorde Luther till hvad han blef? Var det ej katolicismens trettioåriga förföljelsekrig emot protestanterna, som kom Gustaf den andre Adolf att glänsa fram? Outtömligt rik är historien på dylika motsatser. Och hvad jag säger är äfven tillämpligt på Frankrike. Jag ser filosofien med sina budord komma till det kring guillotinen under jubel dansande folket; jag ser frihet, brödraskap och jemlikhet, dessa kristendomens mägtiga grundsatser, stråla emot mig midt emellan banditerna; jag ser trosfrihetens idé, tilltalande alla, ehuruväl på alla sidor omgifven af bålets lågor; jag ser en ny kult — ehuruväl bannlyst af både kyrkan och staten — arbeta sig framåt; jag ser en mångårig strid på lif och död emellan gamla och nya tänkesätt, som — var förvissad derom — förr eller senare skall få sin hjelte. Jag kan misströsta om menniskan, ja, till och med om ett folk; men icke om menskligheten.
— Utan att bestrida det onekligen ganska vackra i edra tänkesätt, anmärkte Armfelt, måste jag dock betvifla, att försynen behöfver, för att vinna framgång åt sina afsigter, söla dem, på sådant sätt som förhållandet nu är, i brott och blod.
— Må vara; ni kan ha rätt; försynen har intet behof deraf. Äfven
