306
jag tror det. Men menniskorna äro försynens ofullkomliga redskap här nere; och försynen handlar icke omedelbart, utan medelbart genom dem. Det är också genom striden emellan deras lidelser, emellan det goda och det onda, emellan förtryck och frihet, hvarigenom försynen låter dem, menniskorna, mogna till klar uppfattning af sina bestämmelser, till sjelfständigt medvetande af hvad som är allmänt och enskildt rätt och godt. Stridens beskaffenhet beror för öfrigt icke endast af de idéer, som vilja arbeta sig fram, utan fast mera af de orsaker, som å ena sidan framkallat dem, och det väpnade motstånd, som de å den andra hafva att bekämpa. Och orsakerna härtill känna vi lika väl som motståndet. Orsakerna bestå i ett under århundraden till fullkomlig absolutism hårdnadt, såväl samhälleligt som kyrkligt envälde, det förra förtryckande folken ända till slafveri, det senare fängslande det i den djupaste okunnighet och råhet. Motståndet utgöres återigen af hela det gamla Europas alla magter. Oändligt öfverlägsen och dessutom väl organiserad är följaktligen den ofantliga och sekelgamla magt, som bekämpande väpnat sig emot de nya verldsåskådningar, hvilka nu vilja göra sig gällande. Om någonsin, så gäller det onekligen här stora frågors seger eller nederlag, lif eller död. Situationen är obestridligt af verldshistorisk betydelse. Ej underligt derför om folket, så utan all organisation som det befinner sig, så utan allt förtroende som det är, till och med till sig sjelft, faller i ytterligheter, i ytterligheter, som visserligen samtiden från sin vanliga ståndpunkt måste fördöma, men som icke dess mindre, sedda och bedömda från tidsmedvetandets högre synvinkel, snart sagdt ej kunna vara annorlunda. Brottet i och för sig kan naturligtvis icke gillas, långt derifrån, det måste fördömas; men begånget under en epok af så allmänt verldsvigtig betydelse, som förhållandet nu är, under ett utbrott, hvartill mer än ett århundrade tillsläpper vulkaniska brandämnen, under, en tvekamp, som arbetar på att vända ett nytt historiskt blad, under förhållanden, då det gäller antingen att bestå med en ny tid och verklig frihet eller att återfalla i ett gammalt, allt förqväfvande slafveri, så blekna många skuggor bort, på samma gång som omdömet ej får uppmäta företeelsen med tummått, utan med famnmått. Historiens domslut är ganska olikt stundens. Anklagade man Vesuven, då den under sin lava begrafde Pompeji? Alldeles icke. Hvad gjorde man? Man bygde ett nytt. Lyssnade man pligtskyldigt till alla de sargades och dödas verop, som stupade för er store konung, Gustaf den andre Adolfs, svärd? Vissticke. I stället välsignar man honom, och hvarför? Derför att han med sitt af en högre försyn invigda svärd stadfäste en ny tid. Jag upprepar, att jag icke försvarar de brott, de fasansvärda brott, som revolutionen begått och begår; mitt hjerta lider deraf och mitt öga tåras; men jag älskar den tanken, att i revolutionen se ett ledande guds finger. Sade icke frälsaren till den troende, korsfäste brottslingen vid sin sida: du skall vara med mig i himmelriket. Hans tro försonade hans brott. Legenden är en evig verldssanning. All verklig tro höjer handlingen öfver ögonblickets dom.
