Frankrike tror på sin mission. Folkets tro utgör revolutionens både sanning och styrka. Domen öfver de brottsliga tillhör historien, icke ögonblicket.
— Ni öfverraskar mig, och jag må gerna medgifva, att det finnes något till och med storartadt tilltalande i er uppfattning; men kunde väl Ludvig den sextondes och Marie Antoinettes död äfven kräfvas? Konung Ludvig var en af de värdigaste och bästa monarker Frankrike har haft, och Marie Antoinette — hon hade sina qvinliga svagheter men hon var i botten Frankrike tillgifven och för öfrigt en god qvinna.
— Visserligen, ni har äfven rätt häri, och samtiden skall alltid så döma, kanske äfven framtiden. För egen del vet jag, huru mycket jug led, då jag såg drottningen inför revolutionsdomstolens skrank, men än mera, jag vet äfven hvad jag led, då jag berättade tilldragelsen för drottning Maria Carolina. Jag erkänner också att dödsdomen öfver dem är ett verkligt brott; men …
Och talaren tystnade ett ögonblick, hvarefter han lyfte upp sitt hufvud och fortfor:
— Men ändock — och ehuruväl jag så innerligt som någon önskade deras friande, i stället för fällande, vill jag likväl icke påstå, att icke,i1 den händelse jag varit fransman och äfven en ibland revolutionärerne, att icke, säger jag, äfven jag voterat för bådas död. Ni fasar för mig, jag ser det. Men låt mig tillägga några ord. Sedan händelserna fört revolutionen fram till den punkt, hvarpå den nu befans, så att hvarje återgång var och förblef omöjlig, utan att folket med skäl kunde befara att åter för ett eller annat århundrade fullkomligt krossas och tillintetgöras; sedan kontrarevolution hotade både inom och utom riket, utan att man egentligen kunde med någon visshet få reda på den egentliga uppslagsändan till dess säkerligen ganska fint spunna nät; sedan hela Europas nästan alla magter fiendtligt angripit rikets gränser och från flera sidor redan till och med öfverskridit dem; sedan man vidare sett att mer än en af de egna krigshärarnes befäl köpslog med sina pligter och förräderiet allt mer och mer försvagade och förlamade krigsoperationerna; så gafs för revolutionärerne, för så vidt de ej sjelfva ville underskrifva sin samtids och sin egen undergång, icke någon annan utväg, än att lemna alla konsiderationer bakom sig och uttaga steget ända till den sista ytterligheten. Frågan gälde, huruvida revolutionen skulle förmå genomföra sin stora samhällsomskapning eller icke, huruvida tiden var inne att i verldshistorisk betydelse uttaga ett stort steg eller ej, huruvida regeringarne voro till för folket eller folket till för regeringarne; frågan gälde ej blott Frankrike, den gälde hela den civiliserade verlden. Det var en gammal och en ny tid, om hvilkas framtid ögonblicket slog och slår sitt tärningskast. Något val i ett sådant ögonblick finnes knapt nog. Revolutionärerne måste öfvertyga verlden, att de ej lekte med tärningarne, utan att man kastade dem med det djupaste och fullaste allvar; det hette: va la banque! De måste öfver-
