310
hägn. Bekant är att det katolska prestväldet sökt qvarhålla folken i det möjligen djupaste mörker, bekant, att det varit på den blinda trons pelare, som det sökt upprätthålla ett tillstånd, hvarifrån de i guds namn predikade sin egen ofelbarhet och hela den öfriga mensklighetens felbarhet. Bekant är att folket slutligen såg, som man kan säga, en gud i hvarje liten munk och ett helgon i hvarje stenbit, som munken helgade. Men ämnet är allt för omfattande, att af mig fullständigare belysas. Emellertid skulle det väl icke skada om litet förnuft finge magt äfven med den blinda tron, litet förnuft finge rensa templen, litet förnuft finge omredigera dekretalierna. — Hvad tror ni, baron? Protestantismen är i och för sig väl ingenting annat än en kritik i det verkliga förnuftets namn? I det program, som det franska folket antåg den 6 Oktober, ser jag, huru ordalydelsen deri än må falla sig, ej heller något annat än en allmän proklamation, helt enkelt uttryckande, som jag gerna antager, ett länge kändt behof af förnuftiga reformer äfven i kyrkligt afseende. Visserligen inser jag att denna proklamation icke gerna kan medföra några stora resultat för det närvarande; vår tid har dertill allt för stora andra frågor att lösa, för att äfven kunna allvarligt ingripa i dem; emellertid är ordet uttaladt och framtiden skall säkert ej underlåta att upptaga det. Säkert tror ni, baron, som jag, på menniskoförnuftets slutliga seger i verlden.
Under det att diplomaten så yttrade sig, passerade han och Armfelt förbi en bygnad, på hvars ena hörn en gammal stenbild af jungfru Maria med barnet fans uthuggen, och inför hvilken en lazaron bedjande böjde sitt knä. Mariabilden befann sig i ett jemmerligt tillstånd. Tiden hade i mer än ett hänseende verkat förstörande på den. Hufvudet var bland annat bortfallet på kristusbarnet. Den vid helgonbilden knäböjande lazaronen var höljd i trasor och smuts.
— Se, sade vår diplomat, hvad tycker ni väl om den der illustrationen?
— Han beder.
— Visserligen; han beder, ja väl — beder till en sten, som inför hans omdöme är ett helgon.
— Han tror.
— Ganska antagligt; men tror väl äfven ni, baron, att det skulle skada hans tro, om det funnes litet förnuft i den?
Armfelt ryckte på axlarne.
— I denna illustration, tillade diplomaten, hafva vi emellertid hela den romerska kyrkans såväl innersta väsende som skapande kraft. Mariabilden, se der kärnan; blind tro och blind bön, se der väsendet.
— Nåväl, och hvad ser ni i lazaronen?
— Slägtet.
