— De äro fast, utropade han ändtligen. Bregard, du har gjort din sak bra.
Och han läste vidare.
— Hvilket förfärligt hån emot min styrelse, hvilken djerf satir öfver min person, hvilka oförsynta sarkasmer emot hvart och ett af mina regeringsbeslut, hvilket bittert och förolämpande skämt, hvilket förkrossande och oförsynt löje! Ah, hämd!
Hans ansigte förvreds under det grymma intryck, som den sårade egenkärlekens mägtiga känsla framkallade.
— Från Rom! mumlade han, då han grep efter det andra paketet.
— Bra, Piranesi, bra, min vän! utropade han, under det han läste hans rapport; du knyter snaran med skicklig hand kring hans hals; lita också på mig, jag skall veta att draga till knuten. Förträffligt, du är född diplomat. Jag skall belöna dig med en fullmagt på det hvartill naturen verkligen har gjort dig. Bra, Piranesi, bra!
Han hade gömt det största konvolutet till sist.
Då han öppnade det, syntes han på det högsta öfverraskad. Ett litet bref föll nämligen i hans hand, under hvilket han fann Vincents namn, ett namn, som han under loppet af omkring ett och ett halft år ej hört talas om. Men brefvets innehåll förvånade honom ännu mera, icke allenast för de underrättelser från Neapel, som det meddelade, utan fastmer för rubrikerna på de handlingar, hvilka skulle finnas i konvolutet.
Han hade ännu icke slutat brefvet, då han sprang upp från sin plats med ett uttryck af så otålig segerglädje i sitt ansigte, att han för ett ögonblick tycktes beröfvad förmågan att rigtigt ordna sina tankar. Endast ett utrop kom från hans läppar.
En rörelse hördes i detsamma från det angränsande rummet.
Betagen af oro, stirrade han omkring sig.
— Hvem är der? ropade han. Hvem är det?
— Det är jag, herr baron, svarade en röst från sidorummet.
— Jag? jag? Hvem är du? Hvad vill du?
— Hvem jag är? Ingen annan än Alm, herr baron. Hvad jag vill? Jag tyckte att herr baron ropade mig och derför hastade jag hit.
— Bort, bort med dig! Dock nej, vänta litet, jag vill tala med dig.
Sedan han kastat en bordsduk öfver papperen, öppnade han också dörren och insläppte Alm.
— Har du slutat ditt arbete än?
— I det närmaste, herr baron.
— Du får upphöra med det för i dag. Vi ha fått annat att göra.
Reuterholm började härunder att gå upp och ned i rummet. Hans otålighet tillät honom icke att stå stilla. Det fans en oro inom honom, som han icke förmådde beherska.
— Annat att göra?
— Vi måste arrestera — hvad säger jag — arrestera — ha, att jag en gång får uttala det ordet — arrestera dem alla.
