314
— Armfeltarne?
— Skaffa hit polismästaren — nu genast — hör du — på ögonblicket — jag vill tala vid honom.
— Jag gläder mig med herr baron och skyndar genast efter polismästaren.
— Polismästaren? Dröj litet — Ah, nej! icke ännu. Jag måste betänka mig. Du känner Forster, du, har du sagt mig.
— Forster! Skall äfven han arresteras?
En vild och lidelsefull glädje lifvade dervid Alm. Det var afundens hånande tillfredsställelse.
— Alla skola arresteras, alla Armfelts vänner, alla!
— Herr baron, inföll Alm, jag har en nåd att bedja er om.
— En nåd? Hvarom?
— Om Forster skall arresteras, herr baron, så gif mig det uppdraget. Jag är — och Alm sänkte ögat mot golfvet — jag är, förstår herr baron, hans vän — och — och — och han tänker i afton fira sitt bröllop, det vore derför roligt att spela honom det lilla vänsprattet, att förändra hans brudsäng till en arrest.
— Det är bra, att du sjelf ber mig om, hvad jag ändå ämnade befalla dig. Men han skall vara arresterad senast omkring kl. 10 i afton — hör du — jag vill tala vid honom — du för honom hit.
— Det är vid samma tid, som vigseln försiggår.
— Arresteringen skall verkställas utan allt uppseende.
— Så mycket bättre, all den stund jag är bjuden på brölloppet.
— Bra, min vän, bra! Det är något att göra af dig. Således kl. 10 i afton och utan allt uppseende. Jag skall tillsäga polismästaren, att han går dig tillhanda med erforderligt folk.
Forsters lycka hade varit en nagel i Alms öga. Då Alm jemförde sig personligen med Forster, utföll omdömet alltid till hans egen fördel; men deremot, hvilken skilnad emellan deras ställning i verlden. Forster var redan sin egen, oberoende man, då Alm ännu blott var en tarflig och illa aflönad, af andra ständigt beroende skrifvare. Men ej nog dermed. Forster ämnade kröna sin lycka med att nu ingå ett parti med den älskvärda och täcka Marie, hvilken Alm aldrig kunde förglömma att han en afton sjelf kurtiserat på Liljeholmen.
— Och ändå, mumlade Alm mellan sina tänder, då han aflägsnade sig ifrån Reuterholm, gör den goddagspilten ingenting annat än smörjer kräset och sofver sig till sin lycka, under det jag deremot med den mest uppmärksamma ihärdighet oupphörligt planerar och funderar för att göra lycka. Det är ett majestätsbrott emot naturens ordning, det der. Men ändtligen fär jag draga ett streck i hans räkning — skönt — präktigt — hvilka stora ögon han skall göra! Besinna, om jag kunde knipa lilla Marie ifrån honom och värdshusrörelsen med. — Gudomligt! — Hvem kunde likväl tro att hans olycka möjligtvis skulle kunna blifva ett trappsteg för min lycka. Nu skall lyckan likväl icke undgå mig — framåt, Alm, framåt blott!
