316
att bevaka hertigens alla steg och företag och slutade med att göra honom förebråelser, hvarvid han understundom till och med gick förolämpande till väga. Hertigen hade likväl icke mod att slita några band; han lät i stället leda sig af dem alla. Och en viss trötthet och apati instälde sig.
Hösten 1793 uppehöll sig hofvet länge på Drottningholm. Mamsell Slottsberg, som ännu bibehöll sig hos hertigen, hade derunder åtföljt honom och för sin räkning upptagit en af de små flygelvåningarne. Men mamsell Charlotte var ej mera ett tillräckligt tröstemedel mot hans böjelse för fröken Rudensköld.
Fröken Rudensköld glänste också här omgifven af en skönare natur än någonsin. I sitt hjerta en dotter af den, andades hon så friskt och lyckligt i dessa lundar, som svalkades af Mälarens lätta vind. Hon visste icke ännu att hon lefde sitt lifs sista sköna sommarmånad, anade icke att den kommande höststormen skulle sköfla alla blommor äfven i hennes hjerta och instörta hvarje drömd gudabild i hennes själ. Aldrig hade hon varit älskvärdare än nu, aldrig hade hon så strålat som nu; man kunde säga att hon beherskade sin omgifning med glansen af en ljuf och mild vårmorgon. Hertiginnan värderade henne högt, och hertigens kärlek bjöd honom att söka uppfylla alla hennes infall. Hennes vink var också ett trollspö, som förvandlade allt till ett nöje, smyckadt med behag, till en glädje, med friska blommor i flygande lockar.
Men dels visste Reuterholm att så noga bevaka hertigens steg, och dels förstod också fröken Rudensköld att behandla honom så, att han icke ett enda ögonblick fick tillfälle att vidare förklara sin böjelse, än hvad han redan långt förut gjort.
Vi känna de mystiska medel, Reuterholm begagnade, för att hålla hertigen ifrån regerings-ärendena, och huru långt den derigenom framkallade själssjukdomen gick; vi känna äfven huruledes han botades, såvida nämligen man någonsin kan blifva rigtigt botad för en sådan sjukdom.
Alltid låg det emellertid åtminstone hos hertigen någonting qvar på djupet af hans sjuka hjerta, som ingen mysticism förmådde bota; och detta något grep allt mägtigare och mägtigare omkring sig: det var kärleken till fröken Rudensköld.
Innan hofvet återvände till Stockholm, hade hertigen skrifvit ett bref, hvilket han beslutat sända henne. Det var likväl icke det första brefvet, som han tillskref henne, äfven om det blef det sista.
Hertigen var djupt nedslagen. Kärleken gjorde honom melankolisk. Han hoppades icke och ändock hoppades han. Hans föreställningar lekte med hans hjerta. Någon gång målade de ett perspektiv af löftesfulla och ljufva framgångar för honom; vid andra tillfällen omgafs han af ett mörker, fullt af tvifvel och misströstan. Då hoppet lifvades, var det dager i hans själ, då det flydde, var det natt der.
Han hade skrifvit sitt bref i en modig stund. Det hade också blifvit ett afskedsbref.
