Så snart Reuterholm blifvit ensam, började han åter granska papperen; men dessa hade redan hos honom uppväckt allt för många hvarandra korsande planer och tankar, att han skulle ega ro att länge sysselsätta sig dermed. De vimlande planerna behöfde ett aflopp.
— Till hertigen! utropade han således och reste sig upp.
Hertigen-regenten stod stödd emot fönsterkarmen och blickade ut
öfver hufvudstaden; men hans tankar flögo åt helt andra håll än hans
blickar.
— Huru bedragas vi ej oupphörligt af vår egen natur, talade han för sig sjelf; man tror sig älska, och man älskar verkligen, men dem man älskar äro ändå blott porslinsbilder i våra hjertan. Den afgud, som det ena ögonblicket uppställes på altaret der, och i hvars tjenst vi tro oss till och med vilja gå i döden, slår likgiltigheten snart i kras, på samma gång som en ny bild uppträder der. Sålunda få vi en hel olymp af små nickande, blott nickande porslinsgudinnor att dyrka. Förunderligt! Men hvarför skulle dock menniskohjertat icke också få liksom naturen sjelf uppblomstra i en mångfald af olika blommor? Utan ett mord dämpar man icke naturens växtkraft, och likväl huru ofta blifva icke vi sjelfva offret, då vi lemna denna växtlighet sin frihet. På samma gång man offrar åt kärleken, offras man äfven sjelf. Kärleken njuter af sin vår, under det att våren oupphörligt försvinner för kärlekens njutning. Nöjet och förderfvet bära olika frukter, men suga sin must ur samma torfva, intill dess torfvan är utsugen. Böjelserna rasa genom våra hjertan. För deras andedrägt uppväxa lustgårdar der, för deras vingslag falla dessa plundrade och vissnade ned. Någon gång, hvilken obekantskap med naturens eviga lagar, någon gång tror man, att man lefvat ut i hjertat och nästa stund, hvilket under likväl, kommer en ny böjelse med en hel verld af ungdomskraft, lifvande det åter. Så dör man i sina känslor och lefver ändock oupphörligt i sitt hjerta. Hvilket fenomen! Våra tycken förändras, men dö icke. Hvarje dag har sin olika soluppgång.
— Jag borde ha älskat nog, och älskar likväl nu mer än någonsin.
Hertigen gjorde det verkligen. Länge tjusad af fröken Rudenskölds behag och bländad af hennes intagande skönhet, älskade han henne nu. Också tillfredsstälde honom ingenting mera. Reuterholms magt var fortfarande visserligen oinskränkt, ja snarare till- än aftagande, men den hvilade nu mera mindre på hertigens obegränsade förtroende och vänskap, än på en allt annat än normal sinnesbeskaffenhet. Hertigen var missnöjd, nästan olycklig, emedan hans kärlek ej besvarades, och han egde ej kraft att bära sin olycka, hans sinne nedtyngdes blott af den. Med förskräckelse såg Reuterholm, att hans öde helt och hållet berodde af en qvinnas infall, och att ett enda ord ifrån hennes läppar för alltid skulle kunna rycka inflytandet ifrån honom. Han hade börjat
