— Du menar dermed …
— Åt bödeln.
— Ett ord, Reuterholm; säg mig först, hvilken den mannen är, som är både min värste fiende och min bäste vän. Jag hade väl lust att se honom under hvitögat.
Reuterholm svarade ej genast. I stället gick han ett hvarf omkring rummet, liksom besinnade han sig, men stannade derefter midt framför hertigen, under det han lade sina armar i kors öfver bröstet.
— Ers höghet kan således icke gissa hvem denne mannen är?
— Omöjligt.
— Det är jag, ers höghet; jag sjelf, som nu innehar dessa vigtiga papper.
Reuterholm hade erhållit handlingarna från Neapel, inneslutna i konvolutet från Vincent.
— Papperen ligga i din hand?
— I min.
— Du måste öfverlemna dem åt mig.
— Icke förr, ers höghet, än ni handlar värdigt er och i öfverensstämmelse med edra intressen.
— Du är grym.
— Jag är trogen och upprigtig.
— Låt mig höra hvad du fordrar?
— Ni öfverlemnar i rättvisans händer alla, som tillhöra det emot oss fiendtliga partiet.
— Namnen, namnen!
— Armfelt.
— Bifalles.
— Franc.
— Gerna.
— Aminoff.
— Må ske.
— Förster.
— Samtyckes.
— Toll.
— Ja, ja!
— Lilja.
— Grip honom.
— Ehrenström.
— Oändligt gerna.
— Sources och Signeul.
— Mycket gerna.
— Och …
Reuterholm förstod allt för väl, att det endast var en enda person, som hertigen ville rädda, och att han för öfrigt gerna öfverlemnade de öfriga åt rättvisan; men just denna enda person ansåg Reuterholm farligast för sig.