— Allting uppoffrar hon för Armfelt, allt, allt. För ett af dessa smycken skulle jag ha velat gifva en krona. Hvad säger jag dock? Bort, ömkliga svaghet! Svaghet är feghet. Vi skola hämnas, Reuterholm, hämnas, hör du, hämnas! Hämd är kraft, hämd är styrka. Låt oss visa, Reuterholm, att vi äro starka. Barmhertiga försyn, den som alltid kunde vara stark!
Så länge känslan ensam ledde hertigens rörelser, saknade han icke hjerta.
— Vi äro således öfverens, ers höghet?
— Fullkomligt öfverens, således …
— Således arresterar jag fröken Rudensköld.
— Arresterar? upprepade hertigen.
Detta ord innebar en handling, som ånyo förskräckte honom.
— Inspärrar henne på högvakten.
— Inspärrar, säger du.
Denna föreställning var ännu fasansvärd för hertigen. Fröken Rudenskölds tjusande väsende framstod också i detta ögonblick så lefvande för hans själ, att han trodde sig se hennes af eld och snö gjutna former, trodde sig blicka in i hennes såsom en klar och blå himmel strålande öga; ännu mera, under lätta gazer och mellan snöhvita florspetsar tyckte han sig i sin inbillning se, huru hennes barm höjde och sänkte sig, och hertigen slöt sitt öga för att njuta vällusten af sin fantasi, och dermed var hans vrede äfven borta.
Han tänkte icke mera på hennes sarkasmer, han tänkte på hennes leende blickar; han ihågkom ej längre hennes likgiltighet, han erinrade sig endast hennes intagande behag.
Föreställningen var så retande, så skön, så allsmägtig, att han utsträckte leende sina armar liksom emot en verklighet.
I detta ögonblick föll det honom någonting in.
Reuterholm må taga på sin lott Armfelt, Franc, Aminoff, Ehrenström, han må taga dem alla, tänkte han, jag behåller endast för min räkning fröken Rudensköld. Jag skall visa henne den fara, som sväfvar öfver hennes hufvud, men också medlet att rädda sig, och hon skall gripa efter det senare och blifva min.
— Reuterholm, började hertigen åter.
— Ers höghet!
— När ämnar du arrestera de brottslige?
— Redan i natt.
— Det är bra.
— Ers höghet gillar således mitt beslut?
— Fullkomligt; endast med ett enda undantag.
— Och detta undantag?
— Är fröken Rudensköld.
— Ers höghet, ni glömmer bort ert redan gifna löfte.
— Du hör min vilja.
