326
— Ni glömmer att korrespondensen från 88 och 89 ligger i mina händer.
— Jag glömmer ingenting; men nu fordrar jag lydnad.
— Ers höghet!
— Intet ord mera. Mitt beslut är nu fattadt.
— Ni är svag, hertig.
— Jag är nu starkare än någonsin.
— Hvad ämnar ni?
— Jag ämnar — men lika mycket. I afton kl. 11 återkommer du hit. Du skall då få höra mitt bestämda svar. Till dess, farväl!
Reuterholm ville emellertid ej så snart lemna ett fält, öfver hvilket han redan hade trott sig vara segrare, utan protesterade; det gagnade likväl denna gången till ingenting. Kärleken är mägtigare än allt annat.
— Lemna mig, befalde slutligen hertigen, och återkom hit kl. 11 i afton.
Med alla de marter, som en statsman kan erfara, då han känner att hans inflytande vacklar, aflägsnade sig Reuterholm.
En halftimme senare lemnade hertigen, väl insvept i sin kappa, slottet och tog vägen åt prinsessan Sofia Albertinas palats.
ADERTONDE KAPITLET.
Politik och kärlek.
— Nej, mina herrar, nej! yttrade fröken Rudensköld.
Och liksom för att ge ännu mera styrka åt sina ord, lade hon handen på sitt hjerta.
Det var bladet af en lilja, lagdt på en ros.
— Kärleken, min fröken, anmärkte Ehrenström, är likväl först sann, när den är klok.
— Ni talar som den blinde om färgen, min herre. Kärleken är endast sann, då den är djup och trofast.
— Men betänk emellertid vår ställning, inföll Aminoff. Francs anmärkning är ju ganska rigtig. En månads uteblifven post vittnar om att man är oss på spåren.
— Ni är således rädd?
— Men, min ädla fröken, erinrade Franc, så ogerna jag än säger, att ett fruntimmer har orätt, kan jag denna gången likväl ej annat än förena mig med Ehrenström och Aminoff.
— Jag gratulerar till förbundet, mina herrar, återtog fröken Rudensköld, men jag viker icke från mitt ord. Ni stämpla, jag älskar; det är skilnaden mellan oss. Ni handla af intresse, jag af känsla. Ni
