330
— Om ni vill, skall jag tala med hertigen i ert namn.
— Vi skola föreskrifva vilkor. Reuterholm skall resignera, Armfelt återvända, och den unge konungen inträda i konseljen. Ert bifall är en statskupp.
— Fäderneslandet skall bära er på sina armar. Hertigen skall sucka vid edra fötter. Edra vänner skola jublande omgifva er. Ert lif skall bli en fortsatt triumf, ert namn en prydnad för våra tideböcker.
Fröken Rudenskölds blickar flögo från den ene till den andre, allt efter som de talade. Hela hennes lif hade fallit tillhopa i ett enda ögonblick. Hon kände dess betydelse. Oroligt höjde sig hennes barm. Rodnaden hade vikit från hennes kinder, och en tår glänste i ögonfransen.
— Ni tiger, fröken?
— Vi begifva oss till hertigen?
— Ni samtycker?
— Aldrig, mina herrar, aldrig!
Hon saknade i denna stund förmåga att yttra något mera, så upprörd kände hon sig. Men hon lugnade sig snart åter.
— Det gifves, mina herrar, något annat än beräkningar och egennytta i verlden. I tron mig icke? Betrakten mig likväl. Jag är en svag qvinna, men känner mig dock stark, och hvad är det, som inger mig styrka? Verldshändelserna vexla beständigt, genom lifvet framgår en storm, männen vackla, troner ramla; men en sak vexlar ej, vacklar ej, instörtar ej, det är en lefvande och sann kärlek i qvinnans hjerta. Mer än en gång hafva Europas frihet och bildning tagit sin tillflykt till qvinnans hjerta och blifvit räddade. Mer än en gång har verlden, hotad med undergång, af kärleken blifvit frälsad. Jag fruktar ingen förföljelse, mina herrar! Jag är lugn, äfven om döden hotade mig; jag är lugn, emedan jag älskar.
— Ni afslår således hertigens anbud?
— Fullkomligt.
Frågans vigt hade så upptagit de närvarande, att de icke märkt, det dörren till fröken Rudenskölds inre rum småningom öppnats, och att en ung man, klädd i gardesuniform, stannat på tröskeln. Den inträdande var ingen annan än Bengt Rudensköld, frökens bror.
Med ett intresse, som knappast låter beskrifva sig, hade han följt samtalets gång. Oro och ångest afspeglade sig vexelvis i hans drag, allt efter som tankarne vexlade. Då fröken Rudensköld slutligen i ett enda ord sammanfattade alla sin själs innersta tankar, förmådde han ej längre blifva qvar på sin plats.
— Syster! ropade han och utbredde sina armar. Kom i min famn!
Fröken Rudensköld sjönk till hans hjerta.
— Jag har varit missnöjd med dig, syster, men jag förlåter dig allt för denna enda stund. Jag har hört allt. Tack, min syster? Jag älskar och aktar dig åter.
Med mer beundran än gillande, med mer förtviflan än förtry-
