stundom ömkar sig åt fången, som är fastkedjad vid hans triumfvagn. Min enda och sista tröst var att ni skulle låta mig få taga afsked af er i enrum, och om ni tillåtit att jag fått utgjuta mitt hjertas känsla för er, skulle det varit mig ljuft att ännu en gång hafva fått i edra ögon läsa till och med min fördömelse; denna lindring i min smärta innebar något, som smickrade min egenkärlek; men allt har blifvit mig vägradt. De mått och steg ni vidtagit, för att förliden afton undvika min närvaro, och ej mindre det afslag jag denna morgon fått emottaga från er, bevisa tillräckligt, huru litet värde ni sätter på mig. Jag har beslutat att skrifva till er, ty åtminstone skall ej någon mer än ni sjelf veta om, huru det står till i mitt hjerta. Mottag då den sista gärden af min hyllning — var lycklig, äfven på bekostnad af min egen lycka! Ack, att jag kunde, äfven med uppoffring af mitt lif, bidraga till er sällhet! Min sista suck helgar jag er. Sådant är mitt hjerta och de känslor, som jag hyser, och hvilka den städse skall hysa, som hela sitt lif igenom förblifver, min fröken, den trognaste af edra tjenare.
Carl.»
Läsaren torde böra erinras derom, att detta bref var skrifvet och
afskickadt till fröken Rudensköld före det samtal, som nyss egde rum
emellan hertigen och Reuterholm.
Med utrop af förvåning afbröt man Franc mera än en gång under läsningen deraf. Fröken Rudensköld visade fullkomlig likgiltighet under åhörandet. Då man kom till slutet, blickade Aminoff, Ehrenström och Franc förundrade på hvarandra.
Forster, som äfven var närvarande, men under det föregående iakttagit en orubblig tystnad, syntes icke mindre öfverraskad än de andra.
— Hvad fordrar ni mera af hertigen? anmärkte slutligen Aminoff. Han kan icke vältaligare uttrycka sina tankar, icke mera rörande ådagalägga sina känslor. Fröken Rudensköld — ni är god, älskvärd och snillrik. Ert snille skulle förstå att beherska honom, er älskvärdhet att binda honom; min fröken, vi vädja till er godhet.
— Slut icke ert öra till för oss, inföll Ehrenström. Läs igenom detta bref ännu en gång. I det farväl, som hertigen här sänder er, ligger hoppet på djupet. Hans tankar äro genomskinliga; se, min fröken, se! De hvila på en botten af trofast tillgifvenhet. Märker ni icke, att han lägger regeringstömmarne i edra händer. Om ni endast vill, eger ni att befalla öfver ett rike. Förskjut ej anbudet!
— Förlåt att jag ännu en gång vågar förena mig med våra gemensamma vänner; men ehuru jag erinrat er om att posten från Armfelt en hel månad uteblifvit, har jag icke nämt, att Bregard underrättat nig om att vi verkligen äro upptäckta.
— Upptäckta?
— Således, min fröken, om ni ej vill rädda oss, så …
— Äro vi förlorade.
— Besinna er väl, innan ni afslår vår önskan. Jag vill ej tala om oss, men kom ihåg, att Armfelts öde nu äfven ligger i er hand.
