fattadt. Jag skall troget uppfylla min pligt emot honom, så som mitt hjerta föreskrifver mig den. Lyckas det mig att få honom tillbaka hit, så skall mitt öde afgöras af den första blick, som möter mig ur hans öga. Den skall säga mig hvad jag har att göra. Läser jag deri samma språk som förr, o Bengt, hvad skall jag säga dig? Jag förblifver hans. Himmelen sjelf skall ej kunna förbanna, hvad dess kärlek förenat; finner jag deremot något annat i hans blick, skall jag lemna hofvet, lemna honom, och söka mig en stilla vrå, der jag tyst kan få bedja för honom och lika tyst dö bort.
Bengt hade ej hjerta att göra några erinringar emot henne; han slöt i stället sin arm kring hennes lif; under det att en deltagande suck höjde hans bröst. Båda två försjönko inom sig sjelfva, upptagna af en gemensam tanke: tanken på deras närvarande, mindre lyckliga belägenhet.
En stund, full af tyst och stilla frid inom dem, försvann. Hjertat är någon gång så upptaget af ett ljuft vemod, att sjelfva tanken liksom hvilar sin vinge, för att icke störa det i sitt melankoliskt lugna svärmeri.
Länge räckte likväl icke denna deras hjertans tysta, mediterande sabbatsstund.
En betjent anmälde hertigen.
Vid tillkännagifvandet af hans ankomst foro båda syskonen förskräckta upp. Det föreföll dem, som om en hotande fara nalkats dem, som om det kalla och stenhårda ödet blfvit anmäldt.
— Hertigen, upprepade fröken Rudensköld. Hvad vill han mig?
Qvällen var redan långt framskriden.
— Vill du, så skall jag mottaga honom, anmärkte Bengt.
— Nej, Bengt, nej! Jag vill ej afvisa honom; men hans närvaro oroar mig, så sent, det är högst ovanligt. Jag kan ej förklara det.
— Lugna dig, syster.
— Visserligen, visserligen, men i alla fall, så sent.
Hon erinrade sig nu brefvet, som hon bekommit, och uppskrämdes nästan ännu mera deraf.
— Detta besök synes mig nästan oartigt, för att icke säga djerft.
— Jag medgifver att det åtminstone icke kan anses som en uppmärksamhet.
— Lika mycket emellertid! Jag skall begagna tillfället och muntligt besvara hans bref. Bengt, lemna mig! Begif dig dit in i rummet, och afsluta du ditt afbrutna arbete. Se till att summan går ihop. Jag vill under tiden tala med hertigen.
Bengt hade knappast hunnit aflägsna sig, förrän hertigen inträdde.
Det var icke utan att ej hertigen också kände en viss oro, nästan fruktan, då han inträdde hos fröken Rudensköld. Omständigheterna anklagade henne för ett brott, och stod det väl i hans magt att rädda henne från följderna, då han redan gifvit sitt samtycke till de öfrigas störtande? Icke dess mindre smickrade han sig med den fåfänga före-
