Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/342

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

338

ställningen att kunna göra det, såvida hon endast sjelf ville ingå derpå. Förblindad af sin passion, märkte han icke att den fordran, han ämnade framställa såsom vilkoret för sitt beskydd, saknade all ädelhet. Det var emellertid icke första gången, som magtfullkomligheten lät den svagare köpa skonsamhet med offret af ett nytt brott. Emellan de vimlande lidelserna dykte icke dess mindre allt emellanåt en dunkel känsla upp ur hans hjerta, som anklagade honom. Det var samvetets röst, som på afstånd knotade, utan att rent och tydligt uttala sin förebråelse.

Sedan han helsat henne, irrade också hans blick förlägen omkring. Lyckligtvis blef han derunder varse det öppnade brefvet.

— Ni har läst skrifvelsen, min fröken, yttrade han, för att erhålla något uppslag till samtalet, och förtörnas ej att jag kommer, för att sjelf emottaga ert svar.

— Ni gör mig för mycken ära, ers höghet, och likväl förstår jag er icke rigtigt. I ert bref tager ni ju farväl af mig.

— Det är sant, min fröken, men det gifves omständigheter, då man för intet pris i verlden vill öfvergifva den, af hvilken man tager afsked.

Hertigen kände sig nedtryckt af svårigheten att komma in på det egentliga ämnet, hvarför han ditkommit. Ju mera han betraktade henne, desto förlägnare blef han. Han önskade maka undan stötestenen, som låg honom i vägen, men den fans i hans egna tankar.

Fröken Rudensköld var ej heller mindre besvärad; men hon ville lemna åt hertigen tid att förklara orsaken till sitt besök.

I sjelfva verket stodo de båda två väpnade emot hvarandra; endast med den skilnad, att hertigen trodde att anfallet var svårare än försvaret, och fröken Rudensköld att försvaret var svårare än anfallet.

Men hvad hertigen minst var, det var diplomat. Hjertat var hos honom alltid mera än förståndet, vare sig det gälde att hata eller att älska, och deltagandet är den frukt, som omedelbart växer derur. Också nu gjorde det sig gällande.

— Min fröken, tilltalade han henne, låtom oss vara vänner. Gif mig er hand.

Hans begäran var framstäld med en så enkel, nästan enfaldig och from naivitet, att den var oemotståndlig. Också uppfylde hon hans önskan.

— Jag beklagar er, min fröken, jag har upptäckt något som smärtar mig. Ni gör allt, hvad rasande är; låt mig hjelpa er.

— Hjelpa mig? Huru, i att göra allt hvad som är rasande?

Ordrytteriet sårade hertigen; men det föll sig så mildt äfven detta ordrytteri, att det ej väckte hans förtrytelse, utan snarare ökade hans beundran. Emellertid kände han sig något stött, och det ökade åtminstone hans mod.

— Ni har sålt edra juveler, min fröken, erinrade han, liksom för att straffa henne.