340
— Ni erkänner att ni försålt edra juveler; men förnekar att det skett för Armfelts räkning. Ah, min fröken, sök åtminstone att rädda er konseqvens och påminn er derjemte, att jag icke står här som er åklagare, utan som er regent. Hvarför förneka en sak, som, öfverlemnad åt mitt förtroende, kan förlåtas er?
— Ni tror alltså, ers höghet, mera er sagesman än mig. Låt mig då åtminstone få veta, hvem han är, på det jag må säga honom, att han icke blott beljugit mig, utan äfven bedragit er.
— Ni fortfar i ert förnekande?
— Jag skulle kunna bevisa er …
— Nya undanflykter.
— Ers höghet, yttrade hon slutligen, jag förmår icke bära dessa så orättvisa förbråelser, så nedsättande misstankar; jag måste bevisa min oskuld.
Hertigen trodde henne icke. Svartsjukan tviflar ännu i sista stunden. Misstroendet är dess natur.
Fröken Rudensköld hastade till det lilla sybordet och upptog några bref ur en af dess små lådor.
— Var god och läs, ers höghet, — se här — läs — läs.
Och hon öfverlemnade till honom de upptagna brefven, allesammans skrifna af hennes egen mor.
I de första af dem beklagade sig riksrådinnan Rudensköld öfver sin brist på penningar samt svårigheten att betala sin hushyra. I de senare tackade hon sin dotter för anbudet att genom försäljandet af sina juveler afhjelpa bristen. I det sista antogs det, med anhållan att Bengt skulle få uppgöra affären.
Brefven voro skrifna med moderlig kärlek och innerlighet samt blottade på ett rörande sätt ett ömtåligt familjeförhållande.
Då hertigen slutat läsningen, kände han sig upprörd.
— Jag har förolämpat er, förolämpat er mycket. Kan ni förlåta mig?
— Jag förlåter ers höghet, hviskade hon.
Den orättvisa beskyllningen hade gripit henne djupt, och hon kände sig nedslagen och modfäld.
— Min fröken, jag måste på något sätt gälda min orättvisa; och skall inlösa edra juveler. Er far var förtjent af fäderneslandet, ni skall ej behöfva afhända er edra smycken, för att försörja er mor. Om ej staten har något för er båda två, så har jag det. En vördnadsvärd mor och en ädel dotter behöfva ej lida nöd, så länge jag regerar. Låt mig höra summan, och jag skall i morgon sända den.
Fröken Rudensköld, som för en kort stund känt sig trött och lidande, höjde åter sina ögon upp emot hertigen.
Hennes stolthet återkom.
— Hvarje qvinna, ers höghet, skulle ha handlat som jag. Hvarje dotter gör blott sin pligt, då hon hjelper en betryckt mor. Jag har ej heller gjort något annat. Jag kan derföre ej värdera min handling
