så, som ni behagar göra det; men om — märk, ers höghet, att jag säger om — min gerning i någon mån skulle kunna få namn af ädelhet, så vill väl icke ers höghet beröfva mig det skönaste deri: uppoffringen? Det är så få ädla handlingar, som menniskan kan tillräkna sig, ers höghet, att hon icke har råd att förlora någon.
— Ni afslår mitt anbud?
— Ja, ers höghet.
— Ni vill odelad bibehålla offervilligheten för er egen räkning?
— Jag önskar det.
— Och jag gillar det; men haf godheten och låna mig på ett ögonblick penna, papper och bläck.
— Fröken Rudensköld förvånades öfver hertigens begäran, emedan hon ej kunde inse hvad bruk han i denna stund skulle göra af skrifmaterialerne; men hon uppfylde hans önskan, hvarefter hertigen skref några rader och derunder tecknade sitt namn.
— Ni har låtit mig läsa er mors bref, jag måste också låta er läsa hvad jag skrifvit; var god — läs — läs!
Till sin öfverraskning fann hon att skrifvelsen var ett pensionsbref, hvari hertigen förband sig att, med hänvisning till sin egen handkassa, årligen till henne utbetala 2000 rdr banko. Förbindelsen var antedaterad sex månader.
Innan hon återkom från sin öfverraskning, hade hertigen uppräknat hälften af summan på bordet.
Fröken Rudensköld yttrar sig i sina memoirer på följande sätt härom:
»Min villrådighet blef stor. Att emottaga denna välgerning, då jag kände Armfelts plan att förkorta minderårigheten, således att minska tiden för hertigens välde, syntes mig ovärdigt. Och om det äfven icke mer hade kostat på mig att skilja mig ifrån det gustavianska partiet, emedan jag började ledsna vid alla dess hemligheter, så hade jag likväl aldrig förmått öfvertyga det om min tystlåtenhet, och att vara misstänkt af Armfelt syntes mig vara den grufligaste af alla plågor.»
— Ers höghet, stammade hon.
— Låtom oss en gång förstå hvarandra, min fröken.
— Jag kan ej återkomma från min förvåning. Denna summa, detta pensionsbref, o, min gud, det har inkastat i min själ en tanke, som jag ej vet, huruvida jag bör glädja mig åt eller förskräckas för.
— Hvilken tanke, o, säg mig den!
Hertigen hoppades att det var en tanke på honom.
— Tanken att vara rik.
— Rik?
— Jag skulle kunna köpa mig ett litet ställe på landet, bygga mig ett litet eget hem, bo i lugn. Ack, hvilken skön dröm! Bedraga mig icke mina egna tankar?
Hertigen betraktade henne tyst. Svärmeriet gjorde henne åter
