— Och detta är ert sista ord, min fröken?
— Mitt sista.
Det var i denna stund någonting i hertigens blick, som förfärade henne och genomborrade henne med en isstråles hela köld.
— Utan all barmhertighet afslår ni således mitt anbud, återtog hertigen omsider; hvartill gagnar det då, att jag är barmhertig emot er?
— Ers höghet …
Fröken Rudensköld såg, att en storm hotade, men förblef orubblig och lugn.
— Ni vill icke, upprepade han åter och fattade hennes hand, som han hårdt kramade i sin, jag deremot säger, att ni skall.
— Förglöm er ej, ers höghet. Kom ihåg att ni talar till en qvinna.
— Det är det, jag ej förglömmer.
Under det hertigen talade, tilltog hans förtrytelse. Måhända retades han äfven af det lugn, som fröken Rudensköld iakttog; men hans förtrytelse var iskall.
— Medgif mig en sak, min fröken.
— Fröken Rudensköld svarade intet, men skilde ej heller sin blick ifrån honom.
— Medgif, att jag utan alla vilkor erbjöd er pensionen.
— Det är sant.
— Medgif, att jag behandlat er så uppmärksamt, som ni någonsin kunnat fordra.
— Äfven det medgifver jag.
— Medgif, att jag icke med några hotelser eller tvång sökt vinna ert bifall till de önskningar, som så varmt uppfylt hela min själ.
— Ni har rätt, ers höghet, jag kan ej anklaga er för något sådant.
— Det är bra, min fröken, och jag öfvergår nu till skälet, hvarför jag så behandlat er.
— Skälet?
— Skälet var det, att jag upprigtigt älskade er och hoppades att med godo förvärfva mig er aktning, än mera, äfven er genkärlek; nu deremot, nu är det helt annorlunda; er hårdhet berättigar äfven mig att vara hård.
— Ni talar obegripliga saker, ers höghet.
— Haf blott tålamod, och ni skall snart förstå mig.
Hertigen drog efter andan, liksom för att vinna ny styrka att fortsätta.
— Jag har sagt, att ni skall antaga mitt anbud; hör mig också, min fröken. Då jag begaf mig hit, kom jag för att afvända en stor fara, som hotar er, en fara, som endast jag förmår afböja.
Vid dessa ord intogs fröken Rudensköld af en oemotståndlig fruktan. Hon trodde sig nämligen genom dem erhålla visshet om, att det gustavianska partiets planer voro upptäckta, hvarom Franc visserligen underrättat henne, men hvilket hon ännu hoppades icke ega någon grund.
