344
öfver parker och dalar, då väntar ert hjerta, då lyssnar ert öra, då blickar ert öga längtande omkring sig, och ni hör hundarne skälla, ljudet af hästhofvar, gnisslandet af en grind.
Hertigens kinder purprades åter, under det att en likblek färg allt mer och mer utbredde sig öfver fröken Rudenskölds.
— Ni vänder er om, lätta steg nalkas, och jag …
— Ni …?
— Och jag faller till edra fötter.
Hertigen gjorde dervid en framåtlutande, nästan knäböjande rörelse för fröken Rudensköld, som tog ett steg tillbaka och utsträckte sin hand emot honom.
— Nalkas mig icke, ers höghet.
Hertigen såg nu i sin ordning förvånad upp.
— Ni har gifvit mig ett pensionsbref?
— Visserligen …
— Ni vill fördubbla summan?
— Alldeles det.
— Mångdubbla den?
— Ja, ja!
— Ni vill skaffa mig en landtegendom?
— Jag håller mitt löfte.
— Förvandla den till ett paradis?
— Befall, och er vilja skall i allt efterkommas.
— Ah, ers höghet, jag vill icke befalla öfver er.
Hertigen närmade sig henne. Hans ansigte klarnade allt mer och mer.
— Jag vill ej hafva någon landtegendom af er.
— Verkligen?
— Icke heller någon mångdubblad pension.
Hertigen blef synbart allt mer och mer betagen. Han trodde ett ögonblick, att hon endast af kärlek ville öfverlemna sig.
— Jag vill icke en gång hafva någor pension af er. Se här, ers höghet, får jag återlemna ert pensionsbref, jemte de tusen riksdalerna.
— Ni vill ej hafva dem?
— Icke af er, nådige herre.
Hertigen tycktes ej förstå henne.
— Jag värderar högt er goda vilja, hertig, att tänka på mitt bästa, men jag vill icke blifva er gäldenär.
— Ni vill icke?
— Var god, ers höghet, och tag tillbaka ert pensionsbref. Mitt hjerta tillhör en annan.
Hertigen förmådde knappast återkomma från sin öfverraskning. Häpnad och vrede målade sig i hans ansigte. Förtrytelse och ovilja intogo allt mer och mer hans sinne. Hans underläpp darrade, och hans panna lade sig i ett hotande och mörkt moln.
