352
Hon hade ej väntat denna bifallshelsning och kände sig rörd. Hon tryckte också hjertligt Forsters hand och fäste en öm blick på honom. Forster saknade ord för att uttrycka sin hänförelse och sällhet; men troligtvis hade han slutit henne i sin famn, om icke Alm i detta ögonblick kommit att trampa honom på foten, hvilket i stället framtvingade ett smärtsamt utrop öfver hans läppar.
— Om ursäkt, bäste Forster, om ursäkt, stammade han. Jag glömmer bort allting, bara för att beundra din lilla täcka — jag får ju säga — fru — icke sant — fru — eller får det bli Marie — gamla vänner emellan — fru Marie, kanske.
— Lika mycket, anmärkte Forster, du tänkte säga något annat, tyckte jag.
Forster kände sig rädd för Alms artighetsbetygelser, men han ville ej tillrättavisa hans påflugenhet; han hade ej hjerta dertill.
— Alldeles det, jag tänkte säga något, ja! så var det. Jag ville säga din lilla fru, att vi ej sett hvarandra allt sedan den der aftonen, då jag agerade kypare på Liljeholmen, och hon döpte mig till Calle; kommer ni i håg det? Åh, det var ett ganska roligt äfventyr, ehuru …
Det äfventyr, hvarom Alm erinrade, påminte Forster om det svek, hvarför han misstänkte honom.
Ehuru? upprepade han likväl för att hafva något att säga.
— Ehuru det ej slutade, som jag hoppades.
— Icke?
— Jag trodde då så visst, att min lycka redan var gjord, men i stället skördade jag bara förtret.
— Du jagar efter lyckan för mycket, derför flyr hon dig.
— Det kan du säga, som är en lyckans guldgosse — jag återigen — det är annat med mig.
Alms ansigte förvreds, under det att en tung suck pressade sig fram ur hans bröst.
— Efter dina åsigter fikar ju hela verlden efter lyckan?
— Visserligen, visserligen! Hvem lefver väl för något annat?
— Kan så vara; men emellertid brydde jag mig ej om den och har i alla fall skördat dess välgerningar i ganska hög grad.
— Tala ej derom. Lyckan har kommit öfver dig, medan du sof.
— Det är i det närmaste sant; allt, hvad jag eger, har jag nästan bekommit, utan att bråka och krångla — till och med lilla Marie — ack, hon föll sjelfmant i mina armar — icke sant, Marie?
Marie var icke pratsam.
— Träffadt, svarade hon emellertid, under det hon nickade sitt bifall och smålog.
— Lyckan kom till dig, återtog Alm, medan du satt och rökte din pipa.
— Och tänkte, medan jag rökte, vill du väl också säga, och handlade tyst och stilla, sedan jag tänkt väl för mig, vill jag för egen del
