Afunden hade helt och hållet bemägtigat sig honom. Hans ständigt misslyckade försök att hinna en oberoende lycka hade förbittrat hans själ och förqväft allt godt der. Då han såg någonting, som han tyckte om, grämde det honom att det ej var hans. Man kunde säga, att han i sina tankar ständigt bestal sin nästa. Framför allt var hans gamle vän, Forster, ett föremål för den giriga afundsamhet, som oupphörligt tärde hans frid.
Han hade ej väntat sig ett på så lysande sätt anordnadt bröllop, som han nu fann att Forster i öfvermåttet af sin sällhet tillstält.
Det ökade hans afund.
Bland bröllopsgästerna fann han till och med personer af de högsta samhällsklasser.
Afunden fick derigenom ny anledning till grämelse.
Men icke nog dermed. Han hade ej heller kunnat föreställa sig, att Marie skulle vara så verkligt vacker, som hon nu syntes honom. Hennes anblick bländade honom.
Men då han betraktade Forster och såg, huru han nära nog glänste af lycka och sällhet, då förmådde han ej längre sluta sina tankar inom sig.
— Han har stulit sin lycka ifrån mig, mumlade han mellan tänderna.
Vigseln var slutad, och man började gratulera brudparet.
Detta ögonblick ansåg Alm lämpligast att verkställa sitt uppdrag, men han hade tillsagt polistjenstemännen, som åtföljde honom, att vänta på gatan, till dess han gaf dem ett tecken från fönstret att uppkomma; han måste alltså dröja.
Alm blef emellertid den siste, som framträdde till Forster och Marie för att lyckönska dem.
På gatan utanför fönstren hade en ofantlig folkmassa samlats för att se brudparet. Forster och Marie voro kända. Båda två hade, den ene såsom en omtyckt egare af operakällaren, den senare under den tid hon varit på Liljeholmen, förvärfvat sig många bekantskaper och vänner. Alla aktade i dem ett par, som förtjenade och som man unnade den tycka, de ömsesidigt gjorde.
— Bruden, bruden! ropade man också från gatan. Låt oss se bruden!
Dessa rop afbröto Alm just i det ögonblick han sökte att på det mest uttrycksfulla sätt lyckönska dem.
Men folkets högljudda fordringar tilltogo ännu mera, då man dröjde med att efterkomma den första uppmaningen.
Marskalkarne hade placerat tvänne stora armstakar i ett af fönstren, för att belysa bruden under den stund hon skulle visa sig der.
— Fram med bruden! Låt oss se bruden! Bruden till fönstret! väsnades man från gatan.
Forster ledde Marie till det bestämda fönstret. Alm följde dem.
Ett skallande lefve och hurrarop ljöd från folkmassan, då man fick se Marie.
