358
Saken förhöll sig på följande sätt.
Folket hade först märkt, att några polistjenstemän funnos på stället, enär dessa, för att slippa igenom mängden, som trängt sig fram, nödgades upptaga sina polismärken. Knuffningar, ovett, gräl, knytnäfslag och oväsende blefvo deraf den omedelbara följden. Polisbetjeningen anser sig i allmänhet pligtskyldig att såsom tuktomästare inblanda sig i folkets till och med oskyldigaste nöjen. Folket deremot ser i polisbetjeningen ingenting annat än gatornas kitsliga småtyranner. Öfver allt, der folket och polisen sammanstöta, blir vanligtvis följden också oordningar och slagsmål. Hvem är den skyldige? Polisprotokollen säga: folket. Folket deremot säger ofta: polisen. Under krånglet på gatan hade någon af polisbetjeningen yttrat, i afsigt att derigenom ingifva respekt, att någon på stället skulle arresteras; och då det ena ordet gaf anledning till det andra, kände man också snart, hvem denne var.
Folkets allmänna omdöme ser gerna i hvarje polisbetjent en lefvande, legaliserad orättvisa. Polisen har sjelf i mångt och mycket framkallat denna ogynsamma opinion emot sig. Så snart polisen också vill arrestera någon, tränga massans sympatier gemenligen på den arresterades sida. Det skedde äfven nu.
Polisbetjenterna lyckades icke dess mindre inkomma i bröllopsgården, men åtföljda af de mest beslutsamma bland folket; och deribland utmärkte sig framför allt en grof och reslig karl, hvilken tycktes ega krafter för ett halft dussin andra.
Mannen var en ibland dem, som först upphöjt sin stämma till ett hurrarop för Marie och Forster, då de trädde till fönstret; han var också en ibland de förste, som börjat oväsendet, då han anade att någon fara var å färde; slutligen var han äfven en ibland dem, som, ifrån den stund folket fick sigte på polisbetjenterna, icke lemnade dem ett enda ögonblick, utan följde dem såsom deras skugga.
Bredaxlad och beslutsam, samt klädd i brunt förskinn och en luden vintermössa, med ett öppet och friskt utseende, tycktes han bland folket spela rollen af ett slags anförare.
Läsaren torde kanske knappast i denne man igenkänna en gammal bekant, nämligen Dörings trotjenare, den förr så beskedlige och enfaldige From. Mannen var emellertid ingen annan än han.
Då Döring lemnade Stockholm och From såg sig öfvergifven af honom, tänkte amiralen taga honom med sig till landet; men From ville på intet vilkor öfvergifva hufvudstaden, utan förblef qvar der, i hopp att återfinna unge Döring, som han så trofast fäst sig vid.
From fick aldrig i sitt hufvud att Döring öfvergifvit Sverige, Stockholm och honom; han trodde, att en olycka händt honom, och From beslöt att ej lemna platsen förr, än han fått rigtigt reda på, huru dermed sig förhöll.
Under det han fortsatte sina efterspaningar, blef han emellertid bryggardräng. Han skulle försörja sig med något.
