Styrkan har respekt med sig. Alla, med hvilka From kom i färd, skänkte honom den också. Och på hans tid fans väl ingen bryggardräng, som hade det namnet om sig som han.
Efter ett halft år hade han lagt bort sin bonddialekt, efter ett år sina bondfasoner, och efter halftannat år kunde man ej ens skilja honom ifrån någon i Stockholm infödd bryggardräng. Endast bondärligheten ville aldrig lemna honom, och han aktades också derför af sina husbönder såsom en tillgifven och bra tjenare.
De framgångar, han hade, gjorde honom allt mer och mer dristig, och hans bekanta medgåfvo slutligen, att der han lade sin knytnäfve på folkopinionernas vexlande våg, der var saken en gång för alla afgjord.
From tog också sin förste, alltjemt saknade husbonde, Döring, till föresyn i sina knytnäfsdiskussioner.
— Så skulle han ha gjort, yttrade han, och ehuru ingen mera än From sjelf visste, hvem han menade med denne »han»; så var man van vid orden och drog sig gerna skyndsamt ur spelet för att undgå faran af det slag, hvarmed hans seniga arm hotade hvarje motståndare.
From kom som bryggardräng snart i beröring med operakällaren och dess innehafvare, Forster; och Forster, som hade sina politiska källarmästarplaner, trakterade om grobianen, för att i händelse af behof hafva honom på sina fem fingrar. Forsters fyndighet lyckades fullkomligt, lyckades till den grad, att From blef honom blindt tillgifven.
Då Forster skulle fira sitt bröllop, gaf sig också From hin på, att han skulle få ett vivatrop, sådant som det aldrig förr blifvit hördt i Stockholm. Han höll ord.
Det låg i Froms karaktär att vara trogen både i ljuft och ledt.
Han hade ropat: lefve Forster, så länge lyckan i Maries bild log under sin brudkrona emot honom i fönstret; och han ropade nu till storms, då polisbetjeningen ville fängsla honom. Det ena så väl som det andra var lika naturligt för From.
Sedan han uppkommit i förstugan till bröllopsrummen, uppstod också en liten förpostaffär mellan de olika partierna, hvarunder dörren till bröllopssalen uppslogs. Förstugan var redan full med folk, och annu flere syntes vilja tränga sig fram.
Utan att Forster kunde förekomma det, fick också Marie nu reda på att det var honom, de ville arrestera.
Hennes förskräckelse dervid kan icke beskrifvas. Blek, tyst och skälfvande slöt hon sig till Forsters sida.
Oväsendet fortfor eller snarare tilltog. Polisen ville bemägtiga sig Forster, och folket protesterade. En verklig hufvudbatalj syntes hvarje ögonblick färdig att utbryta.
From hade posterat sig vid dörren.
— Hvar hafven I edra arresteringsordres? frågade han polistjenstemännen.
— Vi behöfva inga ordres, svarade dessa. Våra brickor bevisa alldeles tillräckligt, att vi äro i rätta ärender stadde.
