360
— I ljugen. Dessa brickor äro falska, ut med er, bort med er!
Allt tycktes gifva anledning till den förmodan, att polisen skulle få gifva vika.
Alm hade dragit sig tillbaka i en vrå såsom en tyst åhörare. För att ej personligen blottställa sig för något obehag, hade han tillstält så, att polisen skulle verkställa arresteringen, utan att han behöfde sjelf visa hvad del han deri kunde ega. Icke utan oro och bekymmer såg han derför det skaplynne företaget fick, allra helst som hans fruktan, att Forster möjligtvis skulle kunna undgå honom, tycktes med hvarje stund bli allt tydligare och afgjordare.
Det var ej allenast afundsjukan på Forsters lycka, som i sakens nuvarande läge förmådde honom att handla, utan äfven hans ställning till baron Reuterholm och dennes bestämda befallning, att arresteringen skulle verkställas på aftonen.
Polisbetjeningen tillbakaträngdes allt mer och mer, och i samma mån ökades äfven Alms förlägenhet.
From var ej den minst verksamme.
Den stränga, omutliga pligten bjöd Alm slutligen att uppträda, och det grämde honom desto mera, som det till och med i hans egna ögon nästan förnedrade honom.
Ej allenast Forster, utan äfven flere af gästerna uppbjödo hela sitt inflytande att lugna det uppretade folket, men förgäfves.
Man hade redan fört polisbetjeningen till trappan, i afsigt att kasta den utför.
From lyfte till och med en af dem högt upp i luften, för att ge honom en god skjutslega, såsom han sjelf uttryckte sig.
Man fasade för våldet, utan att ega magt att förekomma det.
Då framträdde Alm och anhöll om en stunds tystnad, under det han upptog ett väl ihopviket papper ur sin ficka. Härigenom drog han också allas uppmärksamhet ifrån polisbetjeningen till sig.
From, som märkte att något nytt var å färde, satte polisbetjenten varligt ifrån sig igen, för att ge akt på hvad som passerade.
— Tyst! ropade han också åt folket, då det ännu fortfor att väsnas, och det tystnade genast för hans befallande stämma.
I Alms själ rörde sig flere motsatta intryck. Han förnekade icke för sig det bedrägliga i sitt handlingssätt; men — men …
Reuterholm hade befalt honom, det var den sten, de feges sten, bakom hvilken hans känsla räddade sig undan samvetets förebråelser, — och Reuterholm skulle belöna honom, det var den simgördel, som uppbar hans mod i bränningen af de närvarandes förtrytelse.
Det papper, han upptagit, var en arresteringsordres, utfärdad af polismästaren.
Då han uppläste befallningen, tillkännagåfvo alla närvarande det otvetydigaste förakt och den högljudaste ovilja.
— Skock tunnor tusan! mumlade From som en åska på afstånd.
Maries hufvud sjönk ned mot Forsters axel. Det var icke en falk,
