362
Detta anskri blef signalen till nytt tumult. Men denna gång följde det Forster och Alm utför trappan och ut på gatan.
— Släpp mig, ropade Alm.
Alms fasa tilltog allt mer och mer, då han betraktade den bredaxlade, tysta menniskan, med sin hotande uppsyn, och hvars hand orubbligt förblef hvilande på hans axel.
— Jag är i baron Reuterholms tjenst, anmärkte Alm ånyo, släpp mig!
— Säg i satans, mumlade From.
Ångestsvetten sipprade ned från Alms panna. Förmådde han ej lösgöra sig ur sin förfärlige grannes jernhand, anade han att hans sista stund var kommen. Af ångest blektes hans kinder och af ångest skälfde hans hjerta. Tanken att dö hade aldrig fallit honom in, och tanken att bli söndersliten af den fram och åter oroligt böljande folkmassan plågade honom redan med en smärtsam döds alla qval.
Forster hade med ett par polisbetjenter stigit upp i en vagn, hvilken också genast satte sig i rörelse.
Folket tycktes ej rigtigt veta, hvad det ville. På Forsters begäran skilde man sig väl åt, allt som vagnen skred fram, men man fortfor att skrika och hota.
From nedkom i detta ögonblick med Alm på gårdstrappan.
— Släpper du mig icke, skall hin onde taga dig, hotade Alm.
— Reuterholm, menar du.
Folket utbrast i ett stormande bifallssorl. From stannade på trappan med Alm.
— Se dig omkring, yttrade han.
— Hvad skall jag se på?
— På din domare.
— Hvilken?
— Folket.
— Släpp mig!
Alla Alms försök att lösslita sig voro fåfänga. Han kastade rädda blickar omkring sig, men öfver allt mötte honom hån och förakt. Ära och mod kunna lida, men deras lidanden äro tvenne gudars i jemförelse med svekets och feghetens lidanden.
— 5e hit! ropade nu From till folket.
Folket såg upp till honom.
— Ser ni, så rädd den här stackarn ser ut?
— Ja, ja!
— Hans hy är blekgrå som jäst.
Under lifliga skrattsalfvor sorlade man sitt bifall åt talaren.
— Han darrar. Ser ni, huru han darrar? Vet ni, hvarför han gör det? Samvetet är som en ölvagnskärra på en stengata. Det sätter ölet i jäsning.
Oväsendet tilltog.
