— Han var som vän bjuden af herr Forster att bevista hans bröllop. Han kom, men för att förråda sin vän.
— En hygglig karl, icke sant?
— Då värden bjöd honom på vin och punsch, framtog han en ordres att arrestera värden.
— Då han med ena handen drack hans skål, höll han ordern i den andra.
— Tagen honom, god vänner, tagen honom och dömen honom!
— From upplyfte dervid Alm ifrån trappan och visade honom för folket.
— Sen hit, god' vänner, så ser en förrädare ut!
Och derpå kastade han honom ifrån sig och ut på gården. From behandlade Alm alldeles som en vante.
Alm mottogs af hundrade armar, och det var detta mångtal, som räddade honom, emedan alla ville hafva tag uti honom, och den ene knuffades om honom med den andre.
Nedkommen från sin luftfärd, kilade Alm emellan folket som en orm.
Forster hade nyss passerat ut genom porten i vagnen.
Alms önskan var att hinna upp den och sedan rädda sig på kuskbocken. Gården var väl ganska rikt upplyst, men icke dess mindre var mörkret här och der gynsamt för hans flykt. Lyckan tycktes också ännu en gång le emot honom, emedan han redan hunnit fram till vagnen, och hyrkusken höll på att räcka honom en hjelpsam hand, för att lyfta honom upp. Men lyckans skenfagra löften voro nu, såsom allt hitintills, för honom blott ett oblidt ödes falska lockmat, ty i samma stund knuffades han till af det förföljande folket, och det med sådan fart, att han kunde sägas kastas framåt, hvarefter han ohjelpligt störtade till marken. Missödet ville att han föll ned under hästarne, som, uppskrämda af rörelsen, ryckte till och gåfvo vagnen en hastigare fart. Man hörde ett anskri.
— Han är död! ropade man.
— Han lefver! hojtade somliga.
— Slå ordentligt ihjäl honom! skreko andra.
— Stilla! befalde Froms stämma.
Froms kraftiga röst egde en förvånande magt öfver folket.
— Mina ben, mina arma ben! klagade Alm.
Hjulen hade gått öfver dem och krossat benpiporna, desamma, på hvilka han under hela sitt lif med en girigs åtrå rastlöst sprungit efter lyckan.
— Slå ihjäl honom, döda honom!
— En skurk må dödas, talade From, men en sårad må hjelpas. Ser ni icke att han är sårad, hjelp honom!
— Hjelp honom — hjelp — väsnades man nu.
— Till lasarettet med honom, återtog From.
