366
lingen tagit hennes krafter i anspråk och uttömt dem, kommer reflektionen i känslans spår och uppsöker motiven och resultaten. Stundom hittar den en god frukt, någon gång blott en maskstungen nöt; men alltid skall reflektionen nödgas erkänna, att huru qvinnan än handlat, så bär hvarje handling af henne hufvudsakligast alltid prägeln blott af hennes hjerta, liksom vore det en bit deraf. Huru vigtig är icke derför för qvinnan hennes hjertas uppfostran!
Fröken Rudensköld hade handlat endast som hennes hjerta bjudit henne. Hvad hon yttrat utgjorde blott förståndets försök att försvara hjertats handlingssätt.
Nu kom reflektionen. Men reflektionen var en flickas, d. v. s. den vingade och lätta fantasiens, och den flög, i stället för att gå, och log, i stället för att med rynkad panna och fingret på sin lilla nässpets begrunda hvad som skett.
— Jag har handlat rätt, tyckte hon.
— Alla hafva likväl öfvergifvit mig, alla lemnat mig, alla blifvit förtörnade på mig; ack, att männen blott skola följa sina egennyttiga och sinliga begär! Huru mycket bättre skulle icke vi vara, om de vore bättre!
— I hvilken afgrund har man emellertid ej velat störta mig; jag tycker mig ännu strida med en demon vid dess rand — strida och segra — och likväl öppnar sig åter en ny afgrund framför min blick. Skall jag också strida och segra vid den?
— Vid dess rand har jag att bekämpa hertigens hat; men huru mycket hellre brottas jag icke med det än med hans kärlek. Hans hat lifvar mig, hans kärlek qväfver mig.
— Han skall anlita alla medel, för att skada mig; jag alla medel, för att undgå honom. Striden skall blifva rätt underhållande, blifva ett schackspel emellan en karl och ett fruntimmer. Jag hör honom redan ropa: garde la reine! Det skall ej dröja, förrän jag svarar med ett: schack och matt!
— Han förklarade, att han ämnade fängsla mig, och att palatset redan var bevakadt. Om palatset är bevakadt, så är jag redan fängslad. I sanning, jag tror likväl, att hans ord mera voro en hotelse än någonting verkligt. Det gläder mig att min styrka icke öfvergaf mig.
— Mitt hjerta klappar emellertid oroligt. Skulle det väl kunna vara tänkbart, att han låter fängsla mig? Hvarför icke? Hans vrede kan gå långt. Lugnt skall jag likväl möta faran, om hon kommer. Äfven i fängelset kan jag vara lycklig. Jag skall lefva der med min kärlek, och han skall icke kunna beröfva mig mina tankar. Min kärlek skall förvandla det trånga fängelserummet till ett palats, och mina tankar skola pryda det med de skönaste utsigter. Fantasien skall anlägga blomsterträdgårdar, gungande i luften. Mina drömmar skola upplysa natten med de klaraste himlar och med den skönaste sol. Hvad äro alla Hesperiens härligheter mot inbillningens. Verkligheten är fattig mot menniskosjälen. Äfven i fängelset, hertig, skall jag bo i ett palats,
