Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/369

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
365

— Och Forster? ropade hon. Hvar är han?

— Han arresterades säkerligen af ett misstag; men i morgon skola vi besöka honom och taga reda på, huru det förhåller sig, endast du nu hvilar dig, så att du har krafter dertill.

— Han i fängelse och jag här, klagade hon, här, ensam i hans rum, o, min gud!

Natten gick, men sömnen sammantryckte icke Maries ögon. Smärtan satt vid sin nattlampa med en tår i sitt öga, och vakade vid den bild, som hennes tillgifvenhet för den redlige och gode Forster intryckt i hennes hjerta.




TJUGONDE KAPITLET.
Svärmeri och verklighet.

Då hertigen lemnade fröken Rudensköld, blickade båda syskonen med förskräckelse på hvarandra. Först nu började de inse den fara, som hotade dem. Bengt, som ej inkommit förr än mot slutet af samtalet, trodde att hertigens vrede härflöt från en försmådd kärlek, men bad sin syster om en närmare förklaring.

Fröken Rudensköld ansåg det vara skäl att bibehålla honom i hans tro. I sjelfva verket, var förhållandet äfven sådant, endast med den skilnad, att hertigen i hennes med Armfelt förda, nu upptäckta korrespondens egde ett farligt hämdvapen i sin hand. Ehuru sjelf orolig, sökte hon lugna Bengt och lyckades slutligen. Hon insåg nödvändigheten att skyndsamt verkställa försäljningen af de redan utsedda smyckena. Också öfvertalade hon Bengt att genast sätta denna affär i gång, och sedan hon nedlagt de dyrbara prydnaderna i ett litet skrin, aflägsnade han sig med detsamma under armen och med kappan svept omkring sig.

Med en lång blick följde hon sin bror. När och under hvad vilkor skulle de återse hvarandra?

Tanken, att han bar en räddande hjelp till hennes ömma mor, gled som en lifvande stråle fram genom hennes betryckta sinne.

Så länge händelserna raskt fortgå, upptages qvinnan gemenligen så af dem, att hon ofta nog ej vet, hvarför hon handlar på det sättet, och icke på ett annat. Karaktären utvecklar sig helt och hållet omedelbart. Känslan leder henne mera än omdömet. Qvinnan liknar det svaga röret; hon brytes visserligen icke så lätt, men hon böjer sig oemotståndligt efter vågens och vindens gång. Först efteråt, sedan hand-