Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/372

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

368

— Jag kunde likväl sända dem ett bref — ett bud — och säga dem hvad jag vet; och de kunde begagna tiden att fly, om de ville. Fly, ah, man kan vara rädd, utan att vilja fly. Försigtigheten visar sig stundom i samma gestalt som rädslan, men är ej annat än klokhet. Jag är säker på att ingen af dem skulle fly, äfven om de sjelfva hört hertigens ord. Att fly, vore att erkänna en brottslighet, och vi hafva ej gjort något, som kan få namn deraf.

— Klockan är mycket, tyst!

Tornuret i Jakobs kyrka slog i detsamma, och hon räknade slagen.

— Redan elfva? Hvad tiden gått! Hvarje budsändning är nu för sen, den skulle endast ådraga oss misstankar, och hvem vet om ens hertigen känner mina så kallade med-konspiratörer? Portarne äro för öfrigt redan stängda öfverallt — i morgon således — i morgon.

Hon ringde på sin kammarjungfru. Någon tid före bröllopet med Forster hade Marie lemnat sin tjenst hos fröken Rudensköld, som nu åter tagit till godo sin förra kammarjungfru, ehuru visserligen denna gifvit skäl till åtskilliga anmärkningar, framför allt till den, att ej vara rigtigt pålitlig och trogen. Anna hade likväl bekänt sina fel och gifvit prof på mycken ånger. Fröken Rudensköld trodde hennes försäkringar och behandlade henne åter med samma välvilja som förut.

Fröken Rudensköld hade tagit plats framför sin toilette, och Anna visste af gammal vana sina små tjensteåligganden.

Hon upplöste håret, och lockarne nedföllo som ett svall af ljust silke kring axlarne.

En nätt och snöhvit nattdrägt efterträdde dagens mera ordnade klädsel; men denna så enkla, hvita drägt klädde henne nästan ändå mer.

Af ett ännu fortfarande tyst misstroende till Anna brukade fröken Rudensköld nu mera ej tala vid henne så mycket som förr. Anna gissade till orsaken och det smärtade henne.

Så snart toiletten var gjord, gaf fröken Rudensköld Anna en vink att aflägsna sig, och hon lemnade henne.

Det är icke blott i den yttre naturen, som dagen dör bort i ett rosenskimmer; äfven när hvilans stund är inne för den trötta kroppen, och den lifvande dagen liksom sjunker ned öfver våra tankar, och det blir afton derinne, sprider sig också liksom ett rosenskimmer öfver vår inre verld.

I dess fantastiska glans mötas våra minnen; men de mötas der nu mera klädda i en drägt af fladdrande ljus. De äro icke mera endast nakna verkligheter, kala fakta, de hafva sjelfva liksom kastat utaf sig sin för dagens bestyr vanliga arbetsdrägt och påklädt sig hvilans, fridens, bönens och hoppets. Liksom lätta ljusalfer dansa en midsommarnatt öfver jorden, dansa de ljufva minnena nu genom vår själ. Tysta och sälla sväfva de fram med glimmande vingar. I dessa ljufva gestalter gå våra handlingar igen: de andas icke, så tysta komma de, men de äro också ljusa och luftiga gestalter, till sina väsenden blott foster af inom oss sjelfva arbetande föreställningar.