I dessa stunder, då man vill sjunka i sömnens armar, och man äfven oupphörligt sjunker uti dem, utan att likväl ännu rigtigt tillhöra dem; då osynliga händer liksom magnetisera oss, och vi bortföras, vi veta icke hvart; då vi vilja glömma allt, men minnet ännu med en döende engels sista ansträngningar liksom bestrider oss vår rätt dertill; i dessa stunder är jorden intet annat än ett moln under våra fötter, och vi sjelfva endast andar, som gunga på molnet.
Fröken Rudensköld lade sig, då Anna aflägsnade sig. Hon behöfde hvila, och hon slöt ögonlocken tillhopa för att söka den.
Hvilken stund af besynnerligt lif inom henne.
Föremålen framträdde icke mera hårda och kantiga för henne, som hon så ofta eljest trott sig se dem. De smälte tillhopa i mjuka färger och i genomskinliga former.
I början tyckte hon sig se dem liksom i en svartröd dimma, men färgen blef allt ljusare och ljusare, skimrande emellan hvitt och rödt.
Det var en hel verld af minnen, som hon såg i denna sin själs rosenskimmer.
Det föreföll henne, som om bilderna varit tecknade på ett fladdrande ljusrödt flor.
Men bland alla dessa bilder framstod en enda lifligast för hennes själ; det var en skön figur, den växte, den närmade sig, alldeles såsom en skugga i en laterna magica. Först syntes den endast som en punkt, men ur den mörka punkten formade sig nu en ädel gestalt, som snart bortskymde alla de öfriga och öfverglänste dem i ljus.
Kring den klara och öppna pannan hvälfde sig liksom färgskimrande och luftiga hägringar; ansigtets uttryck var så fullt af poesi, i ögat lyste så mycket snille och läpparne glödde af kärlek.
Fantasibilden genomglänste hennes hela väsende; den var också produkten af hennes själs skönaste tanke, af hennes hjertas varmaste känsla, af hennes lefnads ljufvaste dröm.
Illusionen var fullkomlig.
— Jag är i fara, tyckte hon slutligen att gestalten talade till henne.
— Hvad vill du jag skall göra? Befall!
Detta samtal fördes ej med ord. Det vexlades inom henne på ett språk och med ord, som hon hörde, nästan såg, så liflig var hennes inre förnimmelse.
— Följ mig!
Och hon tyckte att hon fattades af en lätt hand, och att hon reste sig upp ur sängen och leddes fram till sin byrå.
— Tag chiffern, trodde hon sig åter höra rösten hviska till sig, och förstör den!
Och det föreföll henne, som om hon verkligen tog klaven till chiffern och derefter sväfvade tillbaka till bädden.
Ännu i denna stund log bilden emot henne; men hon utsträckte sina armar emot den, och han drog sig tillbaka ifrån henne; och då
