370
en suck i detsamma höjde hennes bröst, försvann han sjelf såsom en suck ur hennes åsyn.
— Armfelt! tyckte hon att hennes hjerta ropade. Öfvergif mig ej!
Sjelf hörande, huru hon uttalade de sista orden, vaknade hon till fullkomligt medvetande.
Var det en vision eller en liflig dröm, som hon haft, eller gifves det väl ögonblick, då vår magnetiska natur omedelbart sjelf utvecklar sig?
Lika mycket! Då hon lyfte handen för att borttorka svetten, som lackade från hennes panna, kände hon att hon höll ett papper deri, och då hon vid nattlampan betraktade det, fann hon att det var chiffern.
Huru hade den kommit dit? Hade hon måhända gått i sömnen?
Den frågan qvarstod likväl ännu alltid obesvarad, huruvida hon ens verkligen sofvit eller ej.
Sjelf visste hon ej något mera, än att hon endast blundat.
Sömnen hade emellertid försvunnit, och hon beslöt att stiga upp. Med nattlampan i handen skred hon fram i det hvita linnet öfver golfvet.
Allt föreföll henne så besynnerligt.
Hon stannade vid fönstret. Natten var stjernklar; blott ett och annat snömoln flög fram öfver himlens klara hvalt. Gatorna och hustaken voro betäckta med en tunn, nyfallen snö, och de glimmade så hvita och rena.
— Huru vackert, tänkte hon, under det hon betraktade taflan, marken är så hvit, så ren, så liljehvit. Snödrägten glänser så mildt i oskuldens egen färg, som om ännu aldrig en syndig tanke fläckat dess mantel. I sanning, det är vackert — men kallt. Ack, jorden derunder är frusen, det finnes ingen kärlek i barmen. Oskuld — utan kärlek — är en bottenfrusen verld. Kärleken vill blomstra, hvar finnas blommorna här? Hu, jag fryser!
Dragbandet i hennes linne hade lossnat, och det hade skridit ned på högra sidan och blottat axelbladet. Då hon lemnade fönstret och höjde upp nattlampan för att lysa sig, skred linnet ned äfven på den andra sidan, utan att hon gaf akt derpå. I detsamma passerade hon förbi toilettspegeln, och då hon såg sin bild deri, närmade hon sig den.
Drömmande betraktade hon sig.
Ett svärmiskt vemod blekte ännu hennes ansigte; kindens eljest så friska rosor tycktes ha dragit sig tillbaka till hennes hjerta och lemnat liljorna ett obestridt herravälde öfver platsen.
Omedvetet höjde en suck hennes barm. Linnet darrade dervid, och hennes blick föll på axelbladen.
En hastig rodnad purprade vid deras anblick ånyo kinderna.
Men hon lemnade ej derför spegeln; snarare närmade hon sig den ändå mer. De mjuka formerna glänste också så hvita, liksom täflande med den nyfallna snön. Men inom dem klappade ett varmt hjerta.
