376
behandlade henne med den största stränghet; men emellertid lyckade hon på eftermiddagen att kasta klaven till chiffern på eldbrasan.
Då hon såg den förvandlad till falaska, huru glad kände hon sig icke! Utan hennes eget medgifvande förmådde nu mera ingenting lösa den vigtigaste delen af korrespondensen.
Utan någon egentlig förändring fortfor arresten sålunda til den 4
Januari, då hertigen-regentens adjutant inträdde till henne med en
helsning, att, om hon ville upptäcka hemligheten af klaven samt
namngifva alla de personer, till hvilka Armfelts under hennes adress aflända bref
egentligen voro ämnade, så skulle hon genast blifva försaft på fri fot,
under förklaring att man af ett misstag arresterat hende; hvaremot
han, derest hon ej derpå ville ingå, nödgades att genast öfverlemna
henne åt lagens stränghet, i hvilket fall det skulle kosta hennes lif.
Hon bad adjutanten helsa hertigen och säga, att hon icke fruktade laglig undersökning samt var beredd att öfverlemna sitt lif i rättvisans händer; men att hon omöjligt kunde förråda vänners förtroende.
En timme derefter anlände polismästaren och förkunnade henne, att hon skulle förflyttas från sina enskilda rum i allmän arrest, hvarvid hon skulle åtföljas af en sqvadron husarer.
Af fruktan för den rädsla, som hon derigenom skulle kunna väcka hos sin gamla mor, riksrådinnan, som bodde på andra sidan strömmen, midt emot henne, i det så kallade Nissonska huset, tvänne trappor upp, anhöll hon såsom en särdeles nåd att slippa denna eskort, under försäkran, att hon ensam och till fots genast ville begifva sig till högvakten, förvissad om att man icke hade skäl att betvifla ett löfte, som hon gaf vid sin heder.
Man ingick också till en viss del på detta förslag.
Åtföljd blott af en enda officer, affördes hon nämligen klockan 11 på natten i en hyrvagn till arresten.
Anländ dit, mottogs hon af polismästaren med en vakt af trettio man. Arrestrummet var fyra steg i fyrkant; en träbänk och tvänne trästolar utgjorde rummets enda möblemang.
Någon säng fans icke. Man hade haft allt för brådtom för att tänka på behofvet af en sådan. Rummet var icke en gång uppeldadt.
Fröken Rudensköld led icke blott af inre smärtsamma qval, hon led äfven af yttre; hon var icke blott djupt förstämd, utan hon frös äfven och var trött. Den sönderslitande tanken att befinna sig i samma arrestrum, som inneslöt Ankarström efter begånget kungamord, medtog både hennes fysiska och psykiska krafter, och hon sjönk ned nästan vanmägtig på träbänken.
Men bördor, qvalfulla bördor för hjertat, under hvilka mången man skulle digna, bryta likväl icke alltid den svaga qvinnans krafter, utan böja dem blott ögonblickligt.
