Lasset bäres, tror man, af vagnens jernaxlar. Undersöker man förhållandet noga, så bidraga fjädrarne ej blott att göra färden behaglig, utan att bära lasset lika mycket som någonsin axlarne; men bära det, utan att såsom de senare behöfva smörjas för att ej gnissla.
Qvinnan ger liksom fjädern efter för hvarje starkare påtryck, men återtager inom kort spänstigt sitt vanliga läge.
Mannen är den stadiga jernaxeln, som, om den en gång böjes eller brytes, förblir sådan för alltid, ty guds hand befattar sig ej med någon omsmidning.
Då hon återkom till medvetande af sin olycka, hade polismästaren redan aflägsnat sig; endast tvänne vakthafvande officerare, Helvig och Lagerhjelm, voro närvarande.
— Jag fryser, sade hon,
— Hvad vi beklaga er, fröken, yttrade Helvig; men ack, vi förmå ingenting.
— Jag är trött, mycket trött!
— Om vi ändå på något sätt kunde ordna en bädd åt er, anmärkte Lagerhjelm.
Fröken Rudensköld hade på länge ej hört några vänliga och välvilliga ord, och hon blickade upp.
— Tack, mina herrar, tack, tack!
Helvig och Lagerhjelm sågo på hvarandra.
— Ni tackar oss, fröken, men vi kunna ju ej göra er någon tjenst, så gerna vi än önskade det.
Hon svarade dem icke; men i hennes hjerta klingade det vänliga deltagandet såsom ett lifvande och mildt eko från andra tider.
— Kanske likväl, att vi skulle kunna visa er någon tjenst, inföll den ene af dem efter en stund.
Hon blickade upp, men förblef tyst.
— Ni sade att ni frös, yttrade Helvig, tillåt mig att få erbjuda er min kappa.
— Ni sade också att ni var trött, fröken, tillade Lagerhjelm, låt min kappa få tjena er till madrass.
— Vi bädda åt er på bänken.
— Nej, nej, mina herrar; ni behöfva edra kappor sjelfva. För all del behållen dem, här är kallt, mycket kallt.
— Vi taga saken på fältmanér; ni, deremot …
— Jag tackar er för ert ädelmod, men …
Allt hvad hon anmärkte gagnade till ingenting. Båda två aftogo sina kappor och lemnade henne dem. Hufvudkudde felades henne icke dess mindre.
Oaktadt sina bekymmer kunde hon likväl icke hindra sig ifrån att le, då hon betraktade sin bädd.
— Ni sade ju, Helvig, att ni ämnade taga saken på fältmanér, och i sjelfva verket finnes det väl ingen annan råd för mig heller.
