386
— Tyst — se er om.
Då Armfelt vände sig om, inträdde icke general Acton, som man väntat, utan Döring, med anmodan att baron skulle besöka generalen.
Knappast hade Armfelt och Döring aflägsnat sig och öfverhofmästarinnan blifvit ensam, förrän en kammartjenare anmälde prinsessan Menzikoff och mylady Munk. Glad och vänlig hastade öfverhofmästarinnan dem till mötes.
— Välkomna, välkomna! ropade hon och utsträckte simma armar emot dem. Ni komma alldeles på slaget, rigtigt som om ni stämt möte med minutvisaren, hör — hör ni — nu slår klockan.
— Ditt bref förskräckte oss. Har något ledsamt inträffat? Du ser att vi äro ordentligt uppskrämda.
— Berätta, för all del — berätta!
Öfverhofmästarinnan betraktade dem med en hastig, men tvetydig blick. Om de ej varit så helt och hållet upptagna af sin nyfikenhet, skulle säkert det skälmaktiga leende, som gled öfver hennes läppar, icke undgått dem.
— Hvad jag beklagar baron Armfelt, började hon.
Men hon fick ej fortsätta sin mening, emedan hon afbröts af de båda andra, hvilka nu på en gång utropade Armfelts namn, dermed liksom tillkännagifvande sin förvåning och sitt deltagande öfver att frågan rörde honom.
— Men låt mig tala till punkt, bad öfverhofmästarmnan; jag känner er varma hängifvenhet för baronen, och som jag visste, att han nu behöfver vänner, upprigtiga vänner, kunde jag ej annat än skicka bud till er. Om någon kan få honom att handla klokt och förståndigt, så är det ni, och det behöfs verkligen förstånd, om han skall kunna reda sig ur alla ledsamheter.
Prinsessan Menzikoff och mylady Munk voro sjelfva uppmärksamheten. Det deltagande, de hyste för Armfelt, uttryckte sig på det mest tydliga sätt i deras ansigten.
— Ni känna, fortsatte öfverhofmästarinnan, alla de förföljelser, som man från Sverige riktat emot honom, alltsedan han blef anstäld som minister i Italien.
— Den svenska regeringen måste vara elak, jag vill icke säga gemen. Att på det sättet förfölja en man sädan som Armfelt, det är rigtigt oförlåtligt. Då jag kommer tillbaka till Petersburg, skall jag omtala det vid hofvet.
— Och jag skall ej heller underlåta, inföll myladyn, att gifva saken sin rigtiga färg, då jag kommer till London.
— Ni ha rätt, mina damer, ganska rätt. Jag är alldeles af samma tanke. Man är i Sverige högst orättvis emot honom. Han borde bli …
— Rysk undersåte — icke sant — ni ville säga ryss?
— Eller engelsman. Det vore så godt det, eller hur?
— Jag vill säga, att han borde bli italienare — neapolitanare. Men afbryt mig ej så ofta, och I skolen få höra ganska förskräck-
