liga saker; och endast ni, jag säger det ännu en gång, endast ni kunna, i fall någon förmår det, böja hans orubbliga vilja. Kan ni tänka, att man nu har de mest förfärliga afsigter, de rysligaste planer emot honom.
— Min gud, hvad säger ni?
— Rysliga planer? Berätta, berätta!
— Man vill fängsla honom.
— Fängsla honom?
— Eller rättare mörda honom.
— Är det möjligt?
— Hvad jag säger är sanning.
— Vi tro er, tro er fullkomligt! Men på hvad sätt skola vi hjelpa honom?
— Lita på oss. I Ryssland skulle man emottaga honom med öppna armar. Kejsarinnan värderar honom högt, det vet jag.
— Äfven i England skulle han finna ett säkert skydd. Sverige skulle ej nå honom, om han förtrodde sig åt den engelska gästfriheten.
Öfverhofmästarinnan lät dem tala, utan att söka afbryta dem. De misstänkte också icke några egna afsigter hos henne och lemnade fritt lopp åt sina känslor.
— Säg oss blott, hvad vi skola göra!
— Vi äro beredda till allt!
— Hör nu på mig, afbröt dem öfverhofmästarinnan; jag har öfverlagt saken så godt jag kunnat, och vet blott ett medel, som skulle förmå honom att öfvergifva sin afsigt.
— Att låta fängsla sig?
— Eller mörda sig?
— Alldeles det; blott ett sätt, det nämligen, att någon af er ger honom ett enskildt möte.
— Någon af oss — hvilken — för min del är det omöjligt — ah, min gud — ett möte — ett enskildt möte?
— Som jag säger, ett möte.
— När, hvar, huru, på hvad sätt?
— Karnavalen har ju redan börjat.
— Åh, ett karnavalsskämt? Hvilket infall!
— Ett möte, maskerade! Ni skämtar väl?
— Det skulle afhålla honom ifrån att kasta sig i sina fienders våld, och han vore räddad.
— Verkligen?
— Ni tror det?
— Jag är viss derpå.
— Och man vill mörda honom?
— Eller fängsla honom?
— Ni tro mig icke. Ah, det faller mig något in — I skolen sjelfva få höra det — följen mig, men för all del, tyst och stilla, att ingen må upptäcka hvad jag nu gör endast af vänskap för er. Kom!
