402
Louise under det af konungen arrangerade fisket bortröfvades i hela hofvets närvaro, hade förhållandena mellan Armfelt och honom varit sväfvande. Adlerstjerna hade anklagat honom såsom misstänkt för delaktighet i enleveringen, och ehuru Döring bevisade sin oskuld, förblef Armfelt likväl kall emot honom. Döring upphörde emellertid aldrig ett ögonblick att med fortfarande nit tjenstgöra hos Acton, uti, som Döring förmodade, Armfelts intresse. Döring var en bland de der trogna karaktärerna, som, sedan de en gång fattat tillgifvenhet för någon, aldrig kunna öfvergifva eller svika. I Armfelts allt brydsammare vordna ställning deltog han också med sann upprigtighet, men ansåg sig derföre hvarken behöfva eller böra frambära till honom hvarje misstanke mot andra, allra helst som han ganska lätt kunde misstaga sig i sitt omdöme. Han hade alltså tegat med sina anmärkningar emot Vincent, hos hvilken han äfven, om han också ej mera hyste någon vänskap för honom, dock ansåg sig stå i äldre förbindelser. De bref, som Acton nu framlagt, förändrade likväl mycket i hans sätt att se och döma, och han tvekade ej längre om hvad han borde göra.
— Herr general, yttrade han, ni vill veta hvem Zamparelli är?
— Visserligen.
Armfelt hejdade sin gång och fäste sin blick på Döring.
— Zamparelli är ingen annan än Vincent Pauletti.
— Samme man, som förföljt baron Armfelt de senare åren?
— Samme man. Han har beskrifvit sig sjelf i rapporterna till Piranesi.
Armfelt fann sig ett ögonblick öfverraskad af Dörings förklaring.
— Vi måste fängsla honom, yttrade Acton. Om Vincent är en och densamme som Zamparelli, så ega vi i honom hufvudmannen för alla ränker här i Neapel emot baron Armfelt.
Och Acton fattade en klocksträng för att ringa.
— Vänta litet, bad Armfelt och lade sin hand på Actons arm, kanske är det skäl att höra, af hvad anledning löjtnant Döring anklagar den arme Vincent.
Armfelts erinran var icke sårande, men kall.
— Mina skäl äro få, men tillräckliga, återtog Döring. Då jag först anlände till Neapel, såg jag Vincent förklädd på värdshuset hos Moriconi och hörde honom sjelf benämna sig Zamparelli.
— Ni hörde det?
— Vid min heder.
— I hvems sällskap var han?
Döring ville ej gerna uppgifva det; emedan — mannen var hans fiende. Han tvekade.
— Ni tiger.
Döring såg ett uttryck af tvifvel i Armfelts ansigte.
— Jag anklagar ej gerna mina uppenbara fiender, emedan jag varit van att sköta dem ensam; men jag finner mig nu skyldig att tala.
— Nåväl — och sällskapet var?
