— Grefve Adlerstjerna.
Armfelt rynkade sin panna. Adlerstjerna hade på den senare tiden visat Armfelt så mycken uppmärksamhet, att han fattat välvilja och vänskap för honom.
— Ni säger Adlerstjerna, löjtnant. Såg ni också honom?
Döring kände sig nästan förolämpad af denna fråga, emedan Armfelt med densamma tycktes förklara, att han misstrodde honom.
— Ja, herr baron, jag såg honom. Det var samma afton, som jag blef anmodad att bevaka porten vid Arsenalsdammen.
En lätt rodnad färgade Armfelts kinder.
— Samma afton, som ett för mig ännu okändt fruntimmer räddade såväl er som mig ifrån en obehaglig tête-à-tête med sbirrerna; och sedan jag nu lärt att närmare känna de personliga förhållandena här på platsen, tror jag mig af de ord, som jag hos Moriconi hörde vexlas emellan Vincent och Adlerstjerna, våga draga den slutsats, att det var Vincent, som då under det antagna namnet Zamparelli angrep mig, i den föreställning, att han hade er, herr baron, för sig, och äfven att Adlerstjerna var invigd i företaget, ehuru jag är säker om att han ej deltog der.
Oaktadt Döring yttrade sig med värme, till och med med häftighet, log likväl Armfelt.
— Ni tror mig icke, herr baron, fortsatte Döring. Jag kan beklaga mig deröfver, men ej förändra åsigt; och jag tröstar mig dermed, att jag ej gör något annat, än hvad som strängt öfverensstämmer med min pligt.
— Stilla, löjtnant, afbröt honom Armfelt. Ni blir het och jag måste förklara mig. Ni påstår, att ni har sett Vincent förklädd och under det antagna namnet Zamparelli samma afton som ni anlände till Neapel.
— Jag påstår det.
— Ni misstager er likväl. Äfven jag har misstänkt Vincent för åtskilligt, men måste likväl fritaga honom från er beskyllning, emedan han inflyttade i samma hotell, der jag bor, rummen midt emot mig, dagen efter den af er antydda händelsen; inflyttade sjuk, nästan döende, ännu lidande af den blessyr, som han mottog af mig i Aachen. Finner ni ej sjelf omöjligheten, att han under sådana omständigheter skulle ha spelat den roll ni angifver? Ni medger det? Icke så?
— Men hans sjuklighet, inföll Acton, kan vara föregifven?
— Jag har sjelf sett det öppna såret, och hans läkare är äfven min. Något bedrägeri kan ej ega rum. Förstår ni nu, löjtnant, hvarför jag ej kunde låta bli att draga på munnen?
Döring insåg anmärkningens vigt, men kunde likväl ej frångå sin mening.
— Frågan är af den största vigt för er, herr baron, anmärkte likväl Döring, sedan han en stund betänkt sig; och hvad jag säger är mindre för min egen skull än för er, ehuru jag vet, att ni ej tror på
