408
sätter faran tvänne flyende vingar; vid den modiges fäster den tvänne riddarsporrar. Jag har ännu aldrig böjt min panna för kabalen; den skall finna mig beredd att med öppet vizir möta sig. Omständigheterna finna mig på arenan, och jag lemnar ej platsen. Må ilskan löpa till storms emot mig! Hvarje dolk skall finna ett pansar och en lans. Om mina fiender vilja bitas, kan jag det äfven; men liksom Alcibiades, skall jag ej bitas som en qvinna, utan som ett lejon. Nu mindre än någonsin, general, kan jag följa ert räd; mindre nu, emedan jag nu sett faran. Faran är för mig, som blodet är för tigern, som spjutstöten är för lejonet: den retar mig och gör mig modigare. Min väg går härifrån direkte till Vincent — och så snart det svenska krigsskeppet anländt — till det.
Ljudet af ett dånande skott hördes i detsamma, och då man vände sig om och blickade utåt golfen, såg man ett präktigt fartyg med resliga master och halfbergade, fladdrande segel gunga på den klarblå vågen.
Öfver bowenbram-salningen svajade den dubbeltungade blå och gula svenska vimpeln, och från aktermasten utbredde sig i hela sin vidd den blå flaggan med det gula korset, liknande en blå sky med två hvarandra korsande guldgula blixtar.
Vid fartygets åsyn hördes ett utrop från de närvarande.
En djup tystnad inträffade derefter, hvarunder alla tre blickade på det stolta fartyget.
I detsamma slogo klockorna.
Det var den 9 Februari, alltså första karnavalsdagen 1794, klockan 22 efter neapolitansk räkning, efter vår klockan 3 på eftermiddagen, som den af baron Palmqvist förda svenska kuttern, hvilken var utsänd för att hemföra baron Armfelt, kastade ankar på redden utanför Neapel.
Ännu dånade salutskotten från fartyget och insvepte master och rår i sin mörka rök. Fartyget liknade i denna stund ett moln på den klara vattenhimmeln, öfver hvilket den svenska flaggan majestätiskt svajade.
Så snart fartygets salut tystnade, började fästningen att på öfligt sätt besvara den.
— Hvad besluter ni baron? inföll Acton omsider.
— Min väg går nu till fartyget.
TJUGOANDRA KAPITLET.
Blomman.
Vi befinna oss åter i den salong, der vi i föregående kapitel först träffade baron Armfelt och sedermera äfven prinsessan Menzikoff och mylady Munk.
