Salongen är ett ögonblick tom.
Häftigt öppnas dörren, och de trenne damerna störta in, till utseendet bleka och upprörda.
— Ni hörde.
— Ja, ja!
— Han låter ej öfvertala sig?
— Nej!
— Han är besluten att störta sig i förderfvet.
— Det är sant, ja!
— Ni måste rädda honom. Endast ni förmå det.
— Hjelp oss, säg oss …
— Lofva honom ett möte.
— Ah, min gud!
— Tyst, hör!
Man hörde steg nalkas — dörren gick åter upp — och Armfelt, åtföljd af Döring, inträdde.
Vid damernas åsyn stannade han.
— Jag lemnar nu Neapel, yttrade han. Måhända återse vi hvarandra ej mera.
Och under det han sänkte hufvudet, lade han sin hand på hjertat, liksom för att uttrycka sin vördnad och tillgifvenhet.
Prinsessan Menzikoff och mylady Munk rodnade mera än de talade. Huru ofta eger man icke ord för hvad man icke vill säga och saknar ord för hvad man vill säga.
För att förmå honom att stanna qvar hos sina vänner och ej blindt kasta sig i sina fienders händer, hade man gerna lofvat honom ett möte; men huru framkomma dermed?
— Toledogatan vimlar redan af masker, yttrade den ena af dem; upptåg och spratt aflösa hvarandra. Kan ni lemna oss midt under karnavalen?
— Nöjena få vika för pligten.
— Vi ha eljest en plats ledig i vår vagn.
— Och en mask, som skulle kläda er.
— Böjelsen bjuder mig att stanna, skyldigheten att lemna er.
— Ni vägrar?
Menzikoff och Munk sågo missnöjda på öfverhofmästarinnan; men hon syntes mera nedslagen än de.
Hastigt sprang hon likväl upp ifrån sin plats. En rörelse med handen tycktes vara ett tecken åt dem, men de förstodo icke hvad hon menade, allra helst som hon i samma ögonblick aflägsnade sig.
Förlägna blickade de på hvarandra. En stund gick, utan att man yttrade något, men öfverhofmästarinnan återkom snart.
Hon var upprörd, men bar, alldeles som ett segertecken, en liten täck blomma i sin hand, dock på det sätt, att hon gömde den för Armfelt.
— Ni lofva honom ett möte, hviskade hon till Menzikoft och Munk.
