410
— Han är obeveklig.
— Men han måste bevekas.
— På hvad sätt?
— Han tycker om blommor.
— Blommor? Ni skämtar.
— Alldeles icke. Se här, tag denna.
— Hvad vill ni säga?
— Kasta blomman till hans fötter.
— Vidare?
— Ingenting vidare.
— Ni gycklar med oss?
— Försök.
— Och ni tror, att vi lyckas hindra honom ifrån sitt förskräckliga beslut att kasta sig i sina fienders händer?
— Jag är viss derpå.
Då öfverhofmästarinnan drog sig tillbaka ifrån dem, nalkades Armfelt henne.
— Ni måste göra mig en tjenst, bad han henne, den sista tjensten.
— Den sista? Vid helgonen, ni är melankolisk, baron, och ni vet att jag ej tycker om melankoliska menniskor. Men låt mig höra, hvad ni önskar. Kanske det ändock kan vara roligt nog. Således, den sista tjensten.
— Ni måste framföra min vördnad, min helsning, min …
— Till hvilken?
— Ni vet, hvem jag menar. Det gifves blott en enda, som sysselsätter alla mina tankar, som fyller mitt hjerta med ljufva känslor, som väcker sköna drömmar i min själ.
— Ni menar min syster, inföll öfverhofmästarinnan leende, icke sant?
— Jag skall i norden lefva af minnet i södern. Minnet blir mitt lif.
— Ni ämnar då verkligen öfvergifva oss?
— Pligten — äran.
— Äro ord, min baron, endast tomma ord, hvarmed herrarne möblera sina luftslott. Jag försäkrar er, att ni icke kommer att resa.
Armfelt var mera uppskakad af detta ögonblick, än han visade. Huru mycket skönt stod han icke beredd att lemna?
— Farväl, afbröt han sig hastigt, för att göra ett snabbt slut på det obehagliga i sin ställning, farväl!
I detta ögonblick nedföll blomman för hans fötter.
— Ser ni?
Armfelt betraktade den noga.
— Det är densamma, jag får då träffa henne?
Glädje och öfverraskning strålade ur Armfelts ögon.
— Lemnar ni oss också nu?
— Ah, nej, nej!
— Men pligten — äran …
