412
— Ypperligt!
— Ni infinner er här i afton — hör ni det — allt är i ordning — drägt och mask.
— Skall ske, min generalska!
— Vidare — men lika mycket — ni har ingenting vidare att göra, än att blindt lyda mig.
— I sanning, ett litet nätt uppdrag, men jag lyder.
TJUGOTREDJE KAPITLET.
Katakomberna
Pausilippovägen framåt till Neapel bortfördes den afsvimmade Louise. Röfvaren — nyss skicklig och djerf sjöman, nu hurtig och utmärkt ryttare — fasthöll henne med sin ena arm, stödd mot sadelknappen, under det han med den andra tyglade det vilda och frustande djuret.
Hvem var han? Hvart förde man henne?
Hennes bortröfvande väckte ett oerhördt uppseende, hofvet uraktlät intet, för att få reda på den djerfve, som så öppet vågat håna dess magt. Stora summor utlofvades åt den, som kunde återskaffa henne och upptäcka gerningsmannen. Polisen hade ej i mannaminne utvecklat så mycken skicklighet som nu. Men allt var förgäfves. Fröken Louise Posse förblef borta.
Prinsessan Sofia Albertinas sorg gränsade nära nog till förtviflan. Hon hade älskat den täcka Louise som en yngre syster, och Louise hade förtjenat denna tillgifvenhet.
Prinsessan ville icke lemna Neapel, förrän hon fått reda på Louise. Sjelf outtröttlig i sina bemödanden att upptäcka henne, var hennes omgifning det ej mindre. Armfelt, såsom svensk ambassadör på stället, underlät ej heller något, som, kunde ankomma på honom. Då likväl alla efterspaningar voro förgäfves, började man tro, att hon blifvit förd ifrån Neapel, och med smärta uppgaf prinsessan slutligen hoppet att återfinna henne. Då prinsessan lemnade Neapel, begaf hon sig norr ut och stannade icke förrän i Quedlinburg, der hon förblef flere månader, under saknad och längtan efter sin förlorade vän.
Endast Döring upphörde aldrig med efterspaningarna. Hans kärlek var den ständigt lifvande driffjäder, som ej lemnade honom ett ögonblicks ro.
Äfven Adlerstjerna qvarstannade i Neapel för samma ändamål.
Vi hasta deras spaningar i förväg.
Då Louise återkom från sin vanmagt, befann hon sig ensam i ett