litet rum med hvita, kalkrappade väggar. På ett bord bredvid dörren brann en lampa.
Småningom erinrade hon sig, hvad som passerat, och då hon ville resa sig upp, kände hon sig nästan som mörbultad i alla leder, en följd af den våldsamma ridten.
Med förskräckelse betraktade hon föremålen omkring sig. Utom den bädd, hvarpå hon låg, var rummet nästan omöbleradt.
Endast en glugg på ena sidan af rummet förestälde fönster. Gluggen var försedd med tjocka jerngaller.
Det enda ljud, som störde tystnaden omkring henne, var hennes egna pulsslag. Så gick omkring en timme under väntan och oro.
Slutligen öppnades dörren och en person inträdde, lysande sig med en lykta. Då han aftog den djupt i pannan nedtryckta hatten, igenkände Louise samme man, som en gång förut vid Virgilii graf ville bortföra henne, men hindrades af Armfelt.
Det var Zamparelli.
Sakta närmade han sig till sängen, der Louise låg. Louise slöt ögonlocken, för att undvika hans åsyn.
— Hon är ännu afsvimmad, mumlade Zamparelli och höjde lampan öfver hennes hufvud, för att betrakta henne. Vid S:t Januari ögon hvad hon är skön — sådan var äfven hon — min Maria.
Han tystnade här och vände sig åter emot dörren, ty steg närmade sig.
— Det är han! Väl att han ej dröjde!
Zamparelli öppnade derefter dörren, och Louise såg, att han insläppte en munk.
— Gå sakta, pater! Känner ni igen mig?
— Zamparelli, icke sant?
— Calabresarn, som ni en en gång vid ett vigtigt tillfälle gaf ett löfte vid korset.
— Sant; hvad fordrar du?
— Svär mig vid samma kors, att tiga med hvad ni nu får se.
Munken lade fingrarne på korset vid sitt radband och svor tystnad.
— Kom då!
Framförd till Louises bädd, spratt han till af öfverraskning vid den intagande flickans anblick.
— Hon är sjuk, yttrade Zamparelli, sköt henne.
Munken undersökte hennes puls och badade hennes tinningar med några medhafda medikamenter. Pulsen gick ojemt, men handen var varm, och någon fara syntes icke vara för handen.
— Skaffa mig vatten! befalde munken.
Zamparelli lydde och aflägsnade sig.
— Heliga guds moder! talade munken och lutade sig ned öfver den bleka flicken; åter har ett lamm fallit i rofdjurets klor.
Louise andades tryggare, då hon hörde den vänliga rösten.
— Hon andas, hon slår upp sina ögon.
