428
Och vreden sprakade nästan till i ansigtet, så lifligt uttryckte den sig der.
Icke dess mindre drog Louise sig åt den andra sidan af rummet.
— Vid S:t Januarii vålnad, dundrade han.
Och han lutade sig ned, liksom för att med ett enda hopp slå sina armar omkring hennes midja. Men i denna stund, då allt syntes förloradt, märkte hon den uppskjutna falluckan i golfvet, genom hvilken Zamparelli uppkommit, och trappan, som ledde utföre, och med blixtens hastighet skyndade hon fram till fördjupningen och ilade utföre.
Elden slocknade på en gång i Zamparellis ådror, då han såg henne försvinna i djupet. Den brinnande passionen dog bort och förskräckelsen intog dess ställe.
Hon hade störtat sig i katakombernas afgrund, och han visste att hon nu var förlorad.
Zamparelli besinnade sig likväl icke länge, innan han skyndade efter.
Katakomberna i Rom äro underjordiska bygnader af ett omätligt omfång. Det var till dem, som de första kristne togo sin tillflykt under förföljelserna, för att i frid få bedja till Kristus och lofsjunga hans lära; men äfven här nådde dem förföljelsens glafven, och öfver 100,000 martyrer föllo offer för sin tro.
Mellan högar af uppstaplade skelett och ännu qvarliggande straffinstrument slingra sig de underjordiska gångarne fram.
Der synes en S:t Sebastians-stod i marmor af Bernini och här jordras.
Neapels katakomber äro närmast lika Roms. Hvalfven bestå här af tre våningar öfver hvarandra, hvarje våning indelad i grottor, rum och begrafningsplatser.
Dessa underbara och vidsträckta hvalf täfla i märkvärdighet med de indiska tempelhvalfven på Elefantine och Salzette. Neapels katakomber tros sträcka sig ända till Capua; men om det äfven är en öfverdrift, vet man, att de åtminstone sträcka sig under Capo di Monte.
Ingen vågar utan den största försigtighet begifva sig ned i dessa afgrunder. Mera än en gång hafva olyckor genom jordras inträffat; och man berättar i det fallet tilldragelser så fasansvärda, att håret kan resa sig på ens hufvud.
Det var hit, till denna af en evig natt skymda underjordiska verld, som Louise flytt, och den fara, hon störtat sig uti, blekte Zamparellis kind.
Bekant med de närmaste gångarne, hoppades han att hinna henne; men det var redan för sent. Fruktan bevingade hennes steg, och hon flydde framåt, utan att se — än mera — utan att tänka på något annat än den fara, hvilken hon flydde.
Fåfängt skallade hans röst efter henne, allt var tyst omkring, knappast ekot brydde sig om att svara honom.
Han återvände till sitt rum och försåg sig med en fackla, men alla hans bemödanden att återfinna henne voro fruktlösa.
