Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/433

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
429

Hans förtviflan var gränslös. Ännu gjorde han ett nytt försök, men alltid lika fåfängt.

Han trodde sig en gång höra ett rop i en af gångarne, och han hastade åt det hållet, i hopp att det var hon; men innan han framkom, störtade ett jordras ned och spärrade vägen för honom.

Hans raseri gränsade till vansinne, hans vansinne var en tigers.

Utan hopp återvände han, besluten att förkorta ett lif, sönderslitet af sådana qval; men han fann sin dotter lekande med hans dolk, och han sjönk gråtande ned vid hennes sida.

Nya beslut aflöste hvarandra snabbt i hans själ.

Förtviflad besökte han ännu en gång Louises arrestrum, han betraktade hennes ofulländade tafla, han stannade vid öppningen till katakomberna, han lyssnade, han tyckte sig höra en suck, och han var nära att återvända och ånyo genomsöka dem; men då föll hans blick på Adlerstjerna, och han märkte att denne rörde på sig och andades.

Ångern är brottslingens första domare. Han dömdes inom sig sjelf, innan hans gerning ännu nått fram till någon annans öra.

Vid Adlerstjernas åsyn slog samvetet Zamparelli, och han kände sig åter hemfalla under hemska tankars gissel. I första ögonblicket beslöt han att förkorta hans lidande med en ny nådestöt, men i det nästa föll det honom in att han kanske ännu kunde komma sig. Efter en stunds öfverläggning tog han honom också på sina axlar och bar honom genom korridoren, som slutade med en liten port åt en aflägsen och mörk bigata.

Här stannade han och blickade försigtigt ut. Intet ljud hördes, allt var stilla och tyst som i en graf.

Med oroligt klappande hjerta lade han den döende ifrån sig, med hufvudet lutadt emot trappan. Det var här, som karnavalsmaskerna slutligen funno honom.

Hvad Zamparelli tänkte, vet himmelen; men en suck höjde hans bröst.

Så snart han åter befann sig inne i korridoren, och bakporten blifvit stängd, hastade han med raska steg till sin kammare.

Modet hade återkommit i hans hjerta, och beslutsamhet lyste i hans djerfva blick. Snart försåg han sig med alla de små pretiosa, som han egde, kastade derefter kappan öfver sina axlar, stoppade dolken i sitt bälte, och med sin lilla Maria på armarne blickade han ännu en gång in i Louises rum.

— Nu tillbaka till min hemort, till de Calabriska bergen.

Och han hastade derifrån.




Fruktan och faran jagade Louise framåt. Ingen fiende kan jaga oss så som vår egen räddhåga. Louises ångest var dock nu hennes lycka, emedan så länge den fortfor, undgick det henne helt och hållet,