430
att hon störtat sig i en afgrund, ur hvilken ingen räddning fans; och då hon slutligen återkom till sig sjelf, var det redan för sent.
Öfver allt omkring henne var mörker, ett ogenomskådligt mörker, ett mörker, som endast täflade i djup med tystnaden. Hon lyfte upp handen för att känna omkring sig: hon kände intet annat än luft; men luften var fuktig, och hon tyckte att fuktigheten klibbade sig fast vid handen, och hon ville betrakta den och förde den intill sina ögon, men hon såg den icke mera. Ett utrop af förskräckelse flög öfver hennes läppar, men ropet upplöste sig i ett oredigt sorl. Ljudet var tomt och ihåligt, liksom ljudet från en tom tunna. Hon ville återvända, men hvarifrån hade hon kommit; hon ville gå framåt, men hvart skulle hon begifva sig?
Vi nedfälla slöjan öfver de qval, som hon led, men dessa qval öppnade likväl snart hennes hjerta och själ för resignerade och milda känslor.
Hon insåg att hon nedstigit i sin graf, men kände sig likväl lycklig, emedan hon kunde bedja i denna graf.
Då hon reste sig upp ifrån bönen, gick hon framåt.
Fasan för grafven var försvunnen. Mörkret och tystnaden fortforo väl, men mörkret och tystnaden omkring henne vände hennes alla tankar tillbaka inom henne. Der var allt ljus — och bön.
— Min gud! utropade hon.
Under sin vandring stötte hon på något hinder, och då hon undersökte det, befans det vara stenhällarne till en trappa. I den tanke att dessa möjligtvis kunde föra henne upp ur den vidsträckta afgrunden, beträdde hon trappan, under det hon trefvade framför sig med handen. Men snart upphörde trappstegen, och hon gick nu fram på en jemn plan.
Den smärta, som under loppet af den senare timmen så häftigt upprört henne, hade medtagit hennes krafter. Också sjönk hon ned, sökande efter något föremål att låta sitt trötta hufvud hvila emot.
Hon fick tag i något rundt, ett klot tyckte hon, och hon lade det i sitt knä. Det var ändock något att leka med. Hufvudet lutade hon emot en sten; och i denna ställning återtog fantasien sitt välde, sitt mägtiga herravälde öfver henne, fantasien, denna hennes alltid skyddande och lifvande genius.
Under det hon så satt, förnam hon liksom susande, aflägsna, toner.
Hörde hon rätt? Hvarifrån kommo dessa så ljufva melodier? Hon lyssnade.
— Min gud, ja! huru skönt ljuder det ej!
Hennes själstillstånd, alltid mottagligt för hvarje intryck, var retligt och nu lifvadt af den högsta exaltation.
Inbillningen skapade nu en lustgård för hennes inre blick, der hon tyckte att ljuset strömmade från en himmel af strålande guld, och vindarne sjöngo ljufva, mildt bortdöende koraler mellan trädens susande kronor.
