Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/436

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

432

Då Louise beträdde de trappor, som hon hoppades skulle leda ur katakomberna, hade hon inkommit i denna kyrka.

En dominikaner-nunna hade drömt en dröm, hvars lifliga intryck icke lemnat henne någon ro. Hon hade drömt, att S:t Januarius kommit till henne och befalt henne att under karnavalsdagarne, en gång hvarje dag, besöka den underjordiska kyrkan och vid dess altarring bedja för menniskornas dårskap.

Abedissan, underrättad härom, anbefalde en procession, att åtfölja den heliga systern. Hvilken andäktig, religiös glädje intog ej dem alla, då de funno Louise! Man betraktade drömmen som en uppenbarelse, och drömmerskan såsom en af gud särskildt gynnad varelse. Tilldragelsen ansågs för ett underverk, och i sanning har månget så kalladt underverk varit det mindre än Louises räddning var.

Omgifven af sång och ljus samt stödd af tvänne nunnor, fördes Louise, man kunde säga i triumf, ur katakomberna.

Men hennes öfverraskning var icke ännu slut; en ny väntade henne.

Då hon blickade upp i ansigtet på den nunna, som framför allt tagit vård om henne, tyckte hon sig nämligen deri igenkänna någonting bekant; och ju mera hon betraktade det, desto mera öfvertygade hon sig att hon ej misstagit sig. Nunnan var henne verkligen bekant, men hvar hade hon sett henne?

— Barmhertige himmel! utropade hon slutligen, det är ju …

Hon tänkte säga, det är ju mitt nyss målade porträtt, lifslefvande, endast äldre, mycket äldre, men samma religiösa inspiration, samma svärmiska andakt, samma himmelska eld.

Nunnan, som så tilldrog sig hennes uppmärksamhet, var samma nunna, som drömt den underbara drömmen, hvilken gifvit anledning till processionen.

Nunnan hette Wanja.




TJUGOFJERDE KAPITLET.
Hvarjehanda.

Vid samma tid på dagen, som den svenska kuttern kastade ankar på Neapels redd, anlände, enligt en af den neapolitanska styrelsen vid denna tid utfärdad deklaration, trenne af Piranesi i Rom legda personer, med uppdrag att gripa baron Armfelt död eller lefvande.

Genom bref, dels från Rom, dels också från Genua och Livorno, voro baron Armfelt och general Acton redan underrättade såväl om det ena som det andra.