436
beskrifna samtalet med Acton, hade hans friherrinna audiens hos drottning Maria Carolina, men vid samma tid lemnade båda två slottet.
— Du begifver dig således icke till Sverige, yttrade hon, då de möttes, utan stannar qvar här.
— Ja, Hedvig, jag stannar qvar; men hvad säger du om att resa ensam?
— Det är icke roligt, Armfelt; men hvad mera? Jag anser att du i alla fall handlar rätt, och min ledsnad får vika för din nytta. Här har du vänner, trogna vänner. Hvar har du sådana i Sverige? Här vet jag dig vara säker, der skulle jag ständigt frukta för dig. Du vet att jag önskade, att du skulle dröja här, långt förr än du sjelf ville det; men …
— Du tänkte säga något, Hedvig.
Hedvig slog ned sina ögon, under det en lätt rodnad flög öfver hennes kinder.
— Men …
Hon tystnade åter.
Jag ser, att det är något, som ligger dig på hjertat, och du får ej resa, förrän jag vet det.
— Det är bara barnsligheter, Armfelt. Bry dig ej om mig. Det var ingenting, som jag ville säga.
Armfelt betraktade henne med en hjertlig och upprigtig blick.
— Barnsligheter, säger du; ack, Hedvig, all kärlek är ändock ytterst ingenting annat än barnslighet. Jag går till och med längre; vet du, ju längre jag lefver, desto mera kommer jag till den öfvertygelsen, att allt, som är verkligt godt och skönt i verlden, ytterst hvilar på ingenting annat än på en barnslighet. Så är det med dig ock, Hedvig; hela ditt väsende, deri äfven inberäknad din tillgifvenhet för mig, är i sjelfva verket ingenting annat än en barnslighet. Men, huru som helst, jag älskar dig också derför, älskar dig ömt och varmt, och dagligen allt ömmare och varmare. Låt mig derför höra, hvad du ämnade säga. De der barnsligheterna, som ligga dig på hjertat nu, då vi skola skiljas, låt mig höra dem.
Under det Armfelt talade, blickade Hedvig så tillitsfullt ur djupet af sitt hjerta upp i hans ansigte.
— Du vill, att jag skall säga, hvad jag tänkte.
— Säg mig det, jag ber dig.
— Men jag rodnar.
— Ack, hvad mera, desto barnsligare blir du. Nåväl — du ämnade säga?
— Hvarför skall jag nu tala om allting för dig också; jag ämnade bedja dig …
— Säg ut, säg ut.
— Ämnade bedja dig, att någon gång också tänka på mig, då jag är borta.
Och under det hon halfhögt framstälde sin önskan, slöt hon sig
