lustpark, i detta Europas paradis, i denna praktfulla promenad med mångdubbla alléer och skimrande silfverpopplar.
— Ni har rätt, min prins, det var verkligen i Pratern. Jag red en isabellafärgad, neapolitansk springare, ett präktigt, stolt djur.
— Dagen var härlig och skön, en den vackraste sommardag man någonsin kan önska sig.
— Och folkmassan, man beräknade den till 50 60 tusen menniskor.
— Vimlet var oerhördt. Praktfulla ekipager rullade förbi hvarandra, omgifna af husarer.
Under det att Vincent fördjupade sig i dessa erinringar, färgades åter hans ansigte af en varmare glöd.
— Folkströmmen ringlade framåt som ett enda stort, oöfverskådligt, gigantiskt djur, der hvarje fjäll var ett menniskohufvud. Hvilket sorl, hvilket lif, mägtigt och jublande i den minsta småsak!
— Erinrar ers majestät sig alla dessa butiker, karuseller, och sången sedan, och musiken och dansen; men jag kommer ännu i håg en sak.
— Låt höra, furste, låt höra.
— Ers majestät hade anländt aftonen förut till Wien och önskade att bibehålla sitt inkognito ett par dagar.
— Jag minnes det — ja — ja — jag ville roa mig alldeles på egen hand — jag var yngling.
— Minnes ers majestät att jag red bredvid er sida?
— Ganska rigtigt. Jag …
— Edra ögon hade fått sigte på en ung, en mer än vanligt intagande qvinna.
— Alldeles det, hon var högst retande, klädseln var pikant, gången — ah, hon var gudomlig! Kommer ni ihåg det, min prins?
— Gången? Ack ers majestät, hon gick ej, hon dansade, hon flög.
— Det var en bajadér! Icke sant? En bajadér.
— Vi följde henne, ers majestät; ni ville att vi skulle följa henne.
— Visst, ja visst! Jag var bara pojke.
— Och hon sväfvade framför oss, som en gratie, som en sylfid.
— Och så blickade hon ibland tillbaka på er; hvilka ögon hon hade!
Ferdinand blef ung på nytt. Äfven hans kinder lifvades, såsom om en klar stråle och en frisk vind ånyo framkallat en hägring af ett försvunnet vårlif på dem.
— I detta ögonblick, fortsatte Vincent; men han tystnade i detsamma och fäste en stadig blick på Ferdinand.
— Fortsätt, fortsätt! uppmanade honom konungen, som andades allt lättare och lättare under inflytandet af minnena från sina glada ungdomsdagar.
— Himlen vete väl, fortfor äfven Vincent, huru långt den tjusande bajadéren kunnat locka ers majestät, om icke i detsamma …
— I detsamma …
