444
Ungdom och kärlek, kärlek och dårskap! Huru ofta läsas ej dessa orden på frontespicen af våra drömmars, våra hjertans tempel.
Vincent räknade sin bekantskap med Ferdinand långt före denna tid, en bekantskap således öfver ett fjerdedels sekel, och för att icke under denna långa tid ännu ha dött bort, som så mycket annat, måste man antaga, att den ursprungligen hvilat på förhållanden af den intimaste eller af särdeles i lifvet ingripande egenskap.
Det var också fallet.
Vincent var äldre än Ferdinand, men hade samtidigt med honom uppehållit sig i Wien. Vid denna tidpunkt hade Polens öden icke ännu tagit hans verksamhet i anspråk, utan han lefde såsom en enskild man, en particulier, en prins Lubomirski.
Det hör icke hit att berätta detaljerna af Ferdinands och Vincents bekantskap och vänskap det är tillräckligt att nämna, det bekantskapen började under en ganska ovanlig tilldragelse, hvarvid Vincent, ehuru han ej kände, för hvem han uppoffrade sig, var nära att för Ferdinands skull sätta sitt lif på spel, hvarjemte äfven den i följd deraf sedermera formerade vänskapen blef ganska rik på sådana äfventyr, som bryta ungdomslifvet i så skiftande, sällsamma former och färger, öppnande på samma gång alla friska och varma hjertan för hvarandra.
Då Ferdinands famntag upphörde, betraktade han Vincent ännu en gång.
— Ni har blifvit gammal, furste, sjuklig — ni lider — ser jag rätt.
— Det är sant, ers majestät, jag lider, men det är också mina lidanden, som fört mig till Neapel. Luften är så mild, klimatet så välgörande. Men äfven ni, sire, har blifvit äldre, er panna börjar lägga sig i skrynkor, er kind har vissnat, det enda, som ännu är ungt, är ert hjerta. Ja, ja! jag misstager mig ej, det är ungt och godt, öppet och vänligt. Jag träffade er åldrige kammartjenare. Gubben är gammal, men äfven han kände igen mig, och jag behöfde icke vexla många ord med honom för att slippa hit in. Gubbens åsyn gladde mig, emedan jag deraf drog den slutsats, att då ers majestät i så många år bibehållit en och samma tjenare, skulle ers majestät säkert, så hoppades jag, alltid också ega något minne qvar för en ungdomsbekant.
— Skulle jag icke minnas min ungdom? Hvad säger ni, min prins? Inga minnen äro så upplifvande som ungdomsårens. Jag erinrar mig ännu så väl …
— Då ni första gången, sire, afbröt honom Vincent, sammanträffade med …
— Med — med — hvem menar du, Lubomirski?
— Med er nuvarande gemål, ers majestät. Hvad hon var skön och intagande, endast femton, sexton år, om jag ej missminner mig.
Vincent tycktes med afsigt anslå detta ungdomsminne, så allvarligt betraktade han konungen under det han talade.
— Det var i Pratern, återtog Vincent, i denna verldens skönaste